Det tar emot att skriva detta inlägg. Dels på grund av att det väcker obehagliga minnen av den senaste tiden, som min hjärna gärna vill förtränga, och dels för att jag faktiskt skäms. Men det är kanske just därför man ska skriva, att få det ur sig. Och så slippa jag berätta historien om mitt misslyckande oftare än nödvändigt.
Som många av er redan vet, och som jag skrivit om tidigare, lider jag av svår ångest och depression, och att ibland är det lättare att hantera, och ibland snudden på omöjligt. Jag har tyvärr kommit in i en sådan svår period igen.
Det är svårt att säga när det egentligen började bli värre igen, det hände liksom gradvis. Men det gjorde att jag började hamna efter med studierna, vilket genererade en stress som skyndade på processen. Det finns säkert andra faktorer som spelat in, såsom att jag varit fysiskt sjuk, och att en familjemedlem har varit svårt sjuk.
Förra veckan var det dags att åka upp till Sundsvall och vara på högskolan, och jag lyckades, med stor möda, att ta mig dit. Men när jag låg sömnlös i det lilla rummet på vandrarhemmet började ångesten stiga kraftigt, och jag var vaken hela natten och stressade upp mig över de kommande dagarna. Jag mådde ganska dåligt när jag tog mig till högskolan på tisdag eftermiddag för en kort introduktion, men ändå tog jag mig dit – och fick den uppgift som vi skulle göra under veckan, en gruppanalys. Jag kom tillbaka till vandrarhemmet och försökte läsa litteraturen, och hitta det som skulle komma till användning. Men med varje rad jag läste steg ångesten ytterligare.
Den natten var en av de sämsta jag haft de senaste åren. Sömnlösheten i det där främmande rummet, oron över studierna, ångest över att få ångest, och en oro om att hamna ännu längre efter med studierna bidrog till att jag fick en fruktansvärt svår ångestattack, ensamt, mitt i natten och flera hundra kilometer hemifrån. Det slutade med att jag fick ringa sjukvårdsupplysningen och fråga om de kunde hjälpa mig. Jag fick åka till sjukhuset, och efter ett långt samtal med en psyksjuksköterska som också gav mig en ganska stark lugnande åkte jag, klockan sex, tillbaka till vandrarhemmet och det rummet som jag nu hade börjat hata med hela mitt väsen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunnat vara på högskolan hela dagen efter det. Det kändes hemskt att svika de andra i min grupp.
Jag ordnade dagen därpå ett möte med de båda kursansvariga, och berättade hur det låg till. Vi kom fram till att det bästa jag kunde göra var att sjukskriva mig ett litet tag, och göra om den här terminen i slutet av utbildningen, som en sjunde termin.
Efter mötet var känslorna blandade, minst sagt. Jag kände en stor lättnad över att pluggångesten kunde minska, och att jag inte behövde jaga upp mig inför det längre, men också en enorm besvikelse att jag än en gång misslyckats med att klara av livet som en normal människa. Och för det skäms jag också. När jag påbörjade utbildningen var det några, eller ja, ganska många som tyckte att jag aldrig skulle klara det – att de hade nu fått rätt kändes ganska nedslående.
Nu är jag i alla fall hemma, men jag känner fortfarande av en väldigt hög ångestnivå som lätt övergår i panik – jag brukar kalla detta för ‘efterskalven’, och jag har inte riktigt hittat någon bra strategi för att hantera det. Allt känns just nu ganska hotande och mörkt och jag sitter mest hemma utan att utföra något – vilket egentligen bara försvårar situationen. Men jag har inte energi till annat. Till och med att titta på TV känns som en utmaning just nu.
På torsdag ska jag till Göteborg och träffa min läkare (lång historia varför han inte är i Borås just nu…), och fixa det här med sjukskrivningen, och göra några eventuella medicinjusteringar. Men jag håller redan på att oroa mig över det. Hur ska jag klara resandet? Kommer ångesten vara hanterlig? Kommer jag ‘spåra ur’ på bussen? Kommer allt gå som jag vill hos läkaren? Frågorna snurrar runt i huvudet, och är, tillsammans med annat, anledningen till att jag sitter här klockan sju och bloggar efter att ha varit vaken hela natten.
Jag behöver dra mig ur denna situation, men av min erfarenhet är det en långsam och smärtsam process, och jag har inte så mycket tid på mig.
Jag ville gärna avsluta detta inlägg lite mer positivt, med något i stil med att ”det kommer nog att lösa sig”, men just nu känner jag mig inte tillräckligt optimistisk.
