Återkomsten och misslyckandet

Posted by Matti on 2013-10-09
Publicerat i: Personligt, Psykisk hälsa. Taggat: , , , , . 1 kommentar
Jag vet inte varför jag bloggar så sporadiskt. Kanske tycker jag att jag inte ha något vettigt att säga? Kanske vet jag inte hur jag ska uttrycka mig? Eller kanske något helt annat. Det brukar ju kännas bättre efter att ha skrivit, men med det följer nästan alltid skuldkänslor. Det har i alla fall varit ett tag sedan sist.
Det har hänt en del sedan sist, men mycket är detsamma. Och känslan av att jag glidit tillbaka till ruta ett är stark.
Under sommaren lyckades jag genomföra en kurs i franska för samhällsvetare, komma ikapp en delkurs från första terminen på högskolan, åkte till England och fick besök, vilket kändes bra. Men ändå slutade de flesta kvällar och nätter i förtvivlad gråt, av oklara anledningar.
Jag åkte upp till Sundsvall för en dryg månad sedan för att börja den nya terminen, och en ny kursmoment – nationalekonomi. Jag fann det otroligt svårt, och fattade nästan ingenting, och det i sin tur ledde till att ett av mina största problem, undvikandebeteende, började spela en stor roll. Jag kunde sitta och stirra på böckerna men inget gick in i hjärnan. Jag kände mig dum och frustrerad, och på gränsen till gråt flera gånger samtidigt som ångesten var ständigt närvarande. Jag började undvika att titta i böckerna för jag visste hur dåligt jag skulle må. Jag borde ha bett om hjälp, men jag vågade inte det heller. På den sista ”duggan” (en liten onlinetenta vi hade varje vecka) fick jag 9% rätt. Under hela den tiden ökade ångesten, oron och rädslan konstant, ibland till helt ohanterliga nivåer.
Jag fick också en förkylning, vilket för en vanlig, frisk människa inte är någon stor grej, men jag blev helt slut. Och av någon anledning brukar ångesten och depressionen växa kraftigt när jag blir fysiskt sjuk. Det har slutat med att jag borde vara i Sundsvall just nu, för att göra en tenta och påbörja nästa delkurs. Men istället sitter jag härhemma mitt i natten och är skräckslagen över min framtid. Jag kommer antagligen behöva vara sjukskriven (igen) terminen ut, och kanske börja på nytt till vårterminen, om jag klarar det.

Det känns som ännu ett enormt bakslag i ett liv som har präglats av liknande incidenter. Det är inte mycket som jag lyckats fullfölja här i livet.

Jag pratade med min mor om att jag inte åkte upp till Sundsvall, och det blev, som ni har nog gissat inget roligt samtal. Alla mina djupaste orosmoment kom till ytan – hon frågade om jag någonsin skulle kunna klara min utbildning, eller någonting i livet, verkade inte riktigt ta mig på allvar och sedan föreslå (eller nästan hota med) att jag ska åka tillbaka till England och leva hos dem som någon obotlig förtidspensionär. Hon nämnde också att jag inte skulle gilla att leva på bidrag, som om det var något jag strävade efter? Det kändes väldigt nedslående att höra allt detta – särskilt med tanke på att jag har tänkt i dessa banor själv ibland. Föräldrarna kommer till Sverige på besök nästa vecka, så vi får se hur det blir.
Det allra största orosmoment är framtiden. Den ser inte ljus ut. Återigen har jag misslyckats med det jag tänkte göra, och till och med blivit osäker på att det är det som jag vill göra. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli frisk och kunna fungera som en vanlig människa. Jag har haft de här problemen i mer än 10 år nu, och lämnar bara spår av oavslutade utbildningar, sjukskrivningar, misslyckade relationer och en massa problem efter mig. Jag är nästan 30 nu, och jag känner att jag inte ens hunnit börja leva. Ska jag behöva vara 50 år innan jag äntligen kan kalla mig vuxen? Eller kommer det aldrig att hända? Kommer jag någonsin kunna fullfölja en utbildning och få en karriär? Kommer jag bli ekonomiskt självständig någon gång? Kommer jag kunna sluta med medicinerna? Kommer det här jävla ångesthelvetet försvinna någon jävla gång? Eller är jag dömt till att bli ett misslyckande i resten av mitt liv också?
Svaren jag får känns inte så hoppingivande, och ångesten har börjat stiga till högre och högre nivåer.
Det var flera saker jag menade ta upp här, men hjärnan har slutat vara samarbetsvillig, så jag får nog avsluta nu, och försöka en gång till att somna så att jag kan glömma det här i några timmar.

Ångeståterfallet

Posted by Matti on 2013-04-23
Publicerat i: Personligt, Psykisk hälsa, Terapi. Taggat: , , , , , . 1 kommentar
Det tar emot att skriva detta inlägg. Dels på grund av att det väcker obehagliga minnen av den senaste tiden, som min hjärna gärna vill förtränga, och dels för att jag faktiskt skäms. Men det är kanske just därför man ska skriva, att få det ur sig. Och så slippa jag berätta historien om mitt misslyckande oftare än nödvändigt.
Som många av er redan vet, och som jag skrivit om tidigare, lider jag av svår ångest och depression, och att ibland är det lättare att hantera, och ibland snudden på omöjligt. Jag har tyvärr kommit in i en sådan svår period igen.
Det är svårt att säga när det egentligen började bli värre igen, det hände liksom gradvis. Men det gjorde att jag började hamna efter med studierna, vilket genererade en stress som skyndade på processen. Det finns säkert andra faktorer som spelat in, såsom att jag varit fysiskt sjuk, och att en familjemedlem har varit svårt sjuk.
Förra veckan var det dags att åka upp till Sundsvall och vara på högskolan, och jag lyckades, med stor möda, att ta mig dit. Men när jag låg sömnlös i det lilla rummet på vandrarhemmet började ångesten stiga kraftigt, och jag var vaken hela natten och stressade upp mig över de kommande dagarna. Jag mådde ganska dåligt när jag tog mig till högskolan på tisdag eftermiddag för en kort introduktion, men ändå tog jag mig dit – och fick den uppgift som vi skulle göra under veckan, en gruppanalys. Jag kom tillbaka till vandrarhemmet och försökte läsa litteraturen, och hitta det som skulle komma till användning. Men med varje rad jag läste steg ångesten ytterligare.
Den natten var en av de sämsta jag haft de senaste åren. Sömnlösheten i det där främmande rummet, oron över studierna, ångest över att få ångest, och en oro om att hamna ännu längre efter med studierna bidrog till att jag fick en fruktansvärt svår ångestattack, ensamt, mitt i natten och flera hundra kilometer hemifrån. Det slutade med att jag fick ringa sjukvårdsupplysningen och fråga om de kunde hjälpa mig. Jag fick åka till sjukhuset, och efter ett långt samtal med en psyksjuksköterska som också gav mig en ganska stark lugnande åkte jag, klockan sex, tillbaka till vandrarhemmet och det rummet som jag nu hade börjat hata med hela mitt väsen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunnat vara på högskolan hela dagen efter det. Det kändes hemskt att svika de andra i min grupp.
Jag ordnade dagen därpå ett möte med de båda kursansvariga, och berättade hur det låg till. Vi kom fram till att det bästa jag kunde göra var att sjukskriva mig ett litet tag, och göra om den här terminen i slutet av utbildningen, som en sjunde termin.
Efter mötet var känslorna blandade, minst sagt. Jag kände en stor lättnad över att pluggångesten kunde minska, och att jag inte behövde jaga upp mig inför det längre, men också en enorm besvikelse att jag än en gång misslyckats med att klara av livet som en normal människa. Och för det skäms jag också. När jag påbörjade utbildningen var det några, eller ja, ganska många som tyckte att jag aldrig skulle klara det – att de hade nu fått rätt kändes ganska nedslående.
Nu är jag i alla fall hemma, men jag känner fortfarande av en väldigt hög ångestnivå som lätt övergår i panik – jag brukar kalla detta för ‘efterskalven’, och jag har inte riktigt hittat någon bra strategi för att hantera det. Allt känns just nu ganska hotande och mörkt och jag sitter mest hemma utan att utföra något – vilket egentligen bara försvårar situationen. Men jag har inte energi till annat. Till och med att titta på TV känns som en utmaning just nu.
På torsdag ska jag till Göteborg och träffa min läkare (lång historia varför han inte är i Borås just nu…), och fixa det här med sjukskrivningen, och göra några eventuella medicinjusteringar. Men jag håller redan på att oroa mig över det. Hur ska jag klara resandet? Kommer ångesten vara hanterlig? Kommer jag ‘spåra ur’ på bussen? Kommer allt gå som jag vill hos läkaren? Frågorna snurrar runt i huvudet, och är, tillsammans med annat, anledningen till att jag sitter här klockan sju och bloggar efter att ha varit vaken hela natten.
Jag behöver dra mig ur denna situation, men av min erfarenhet är det en långsam och smärtsam process, och jag har inte så mycket tid på mig.
Jag ville gärna avsluta detta inlägg lite mer positivt, med något i stil med att ”det kommer nog att lösa sig”, men just nu känner jag mig inte tillräckligt optimistisk.

Pröva att knipa käft och öppna ögonen, Bengt Olsson

Posted by Matti on 2013-03-29
Publicerat i: Feminism, HBTQ, Politik. Taggat: , , , , , , . 3 kommentarer
DN:s krönikör Bengt Ohlsson verkar ha fått ett svårt fall av vinterkräksjukan. I en märklig och raljant krönika som publicerades i Dagens Nyheter, Pröva att knipa käft och kavla upp ärmarna, ”spyr” han på ja, alla.
Förutom ironin i att skriva världens gnälligaste krönika om folk som, enligt Ohlsson, gnäller, visar han hur totalt blind han är inför den verkligheten som väldigt många lever i.
Han börjar sitt magproblemsbeskrivning med att spy på hudfärg, snabbt följt av ras, kön klass och etnicitet.
Ja, Bengt. Vad ska man säga? Du kan ”spy” på hudfärg eftersom du är vit. Du kan ”spy” på kön eftersom du är man. Du kan ”spy” på etnicitet eftersom du är svensk. Du verkar inte förstå att du har lyxen att strunta i att tänka på alla dessa saker eftersom du själv inte berörs negativt av dem. Din hudfärg, ditt kön, din etnicitet, din sexualitet har knappast varit till nackdel för dig här i livet.
Efter allt det här spyr du, och jag är lite imponerad av att du inte ha kollapsat vid det laget, ”framför allt på snipiga felfinnare som tagit över offentligheten… …och syr in alla som råkar fumla med bokstavskombinationerna eller glömmer någon Utsatt Grupp…” Det är intressant här att du reducerar diskriminerade samhällsgrupper till ”bokstavskombinationer” och använder begreppet ”Utsatt Grupp” lite ironiskt. Med detta är du ute på farligt vatten. Du bidrar just till att osynliggöra och tystna minoriteter, utsatta samhällsgrupper (av icke-ironiska art) och ja, strukturell diskriminering (som du, för övrigt, också har spytt på idag).
Sedan kommer ett par stycken om att ”de lever på rädsla” – ska vi anta här att ”de” är fortfarande de ”snipiga felfinnare”, också kända som ”anständiga människor”? Hur som helst tror jag att du har missuppfattat det hela. Det handlar inte om du ska vara rädd. Det handlar om att du ska tänka till.
Och förresten, får ”de” verkligen chefsposter och spaltmeter? Chefsposter i alla fall brukar gå till vita, medelålders heteromän som dig själv, Bengt.
Efter detta slänger du in någon plattityd om att ”alla gör fel” – som hör varken till eller från i debatten. Och sedan tycker du att när folk möter diskriminering, som du tidigare spytt på, ska de bara hålla käften och jobba vidare. Ska vi verkligen tiga om diskriminering och låta den fortgå, bara för att du, som inte kan eller vill förstå, ska slippa höra ”gnäll” från människor som du inte anser ha lika rätt att uttala sig som du själv?
Mot slutet av krönikan antar jag att feberyran som ofta hör vinterkräksjukan till har slagit till, för här blir det riktigt obegripligt. Folk ska alltså sluta gnälla och gestalta sin frustration i ett ”verk” som du sedan påstår inte riktigt tjänar någonting till. Det låter nästan som att du inte vill att diskriminering upphör – ett ganska allvarligt tanke, och något som upplyser läsaren ännu mer om din priviligierade ställningen i samhället, att det är faktiskt du som gynnas av diskriminering av andra.
Mitt råd till dig, Bengt, är att ta lite blåbärssoppa, lägg dig i soffan under en bekväm filt och tänk på någon annan än dig själv i fem sekunder.

Personlighetstester, psykiska störningar och patos (Identitet del I)

Posted by Matti on 2013-03-20
Publicerat i: Identitet, Personligt, Psykisk hälsa, Uppväxt. Taggat: , , , , , , . Kommentera
Stämmer detta? Inte vet jag.

Stämmer detta? Inte vet jag.

Självcentrering, egoism, själviskhet, narcissism… Ja, det finns många ord för beteende jag ägnar mig åt, och alla är negativt laddade. Att få höra att jag är självisk är som att bli huggen med en vass kniv som når ändå in i själva mitt väsen. Ett ord som gör mycket mer skada än att bli kallad ‘tjock’, ‘dum’, ‘ful’ eller dylikt. Men ändå gör jag sådant.
Det beteendet som jag främst syftar på här är min besatthet av att ständigt behöva veta vad andra tycker och tänker om mig, hur jag uppfattas och om människor gillar mig. Ja, ibland spelar det inte ens roll om jag gillar personen i fråga själv, eller har någon relation till dem överhuvudtaget. Vad kassören på ICA tycker om mig kan i stunden kännas helt avgörande för mitt existensberättigande. Jag utgår ifrån att folk tycker att jag är jobbig, påfrestande, dum i huvudet och så vidare, och att de till slut kommer att ‘avslöja’ mig för det värdelösa kräket jag egentligen är. Jag söker bekräftelse för denna tes in i det minsta. Att någon inte svara på en tweet jag skriver till dem, så kan jag uppfattar det som att de tycker att jag är konstig och irriterande, även om jag på ett intellektuellt plan vet att jag håller på med vanföreställningar. Men ibland hoppas man på att bli motbevisad ändå, att det kan finnas någon ljusglimt som säger att jag kanske går att gilla, trots allt. Det handlar dock framförallt om att få veta mer än själva innehållet i uppfattningen, om ni förstår vad jag menar?
Men det är bara en del av något ännu större. Ett behov av att veta vem jag är. Det har framkommit i min terapi att jag har ett väldigt svagt ‘jag’, som uttrycker sig i bland annat rotlöshet och en närmast obefintlig identitetsuppfattning. Ett bra tecken på detta är kanske att även medan jag skriver detta, som syftar främst till att avlasta min egen hjärna, funderar jag på att andra möjligtvis kommer att tycka att vad jag skriver inte stämmer, och därmed har jag ‘fel’ om mig själv igen. Jag behöver helt enkelt att andra berättar för mig vem jag är, för att jag inte vet själv. Det bottnar nog i två saker – att inte veta riktigt vem jag är grundar sig nog i min pappas totala ointresse för mig när jag var barn, eller åtminstone att han inte vara kapabel till att visa sitt intresse. Och den mobbningen jag utsattes för under hela min skolgång, när jag ofta försökte hävda mig själv och ville stå i centrum, har gjort att jag utgår ifrån at jag uppfattas väldigt negativt. Det känns lite konstigt att fortfarande skylla på barndomen när man själv närmar sig 30, men det är saker som jag inte kunnat/velat ta itu med förut.
En annan sak som är kopplad till detta är mitt kanske något osunda intresse för personlighetstester och dylikt. Att jag hade just utfört ett par sådana var anledningen till att jag började skriva detta. Det skulle först handla om osäkerheten i hur man svarar på vissa frågor – när man inte kan skilja på vad man egentligen tycker och vill och vad ens ”sjukdom” eller personlighetsstörning bidrar till att man gör. Men så för tankarna iväg till detta, och det är kanske just den tankeprocessen man ska bejaka. Jag märkte dock så fort jag fick svaren på dessa tester att jag kunde inte se om de stämde eller inte. Jag kände att jag behövde veta vad andra tyckte. För, för mig, är det andra som har de rätta svaren över vem jag är.
Jag kan säga att det har tagit emot och skapat en del ångest att skriva detta, och där har man nog förklaringen till att texten inte är så fantastiskt välskriven eller särskilt sammanhängande. Men det är oftast det som är svårast att skriva som är viktigast att få ur sig.

Yohio är inte messias

Posted by Matti on 2013-03-10
Publicerat i: HBTQ, Okategoriserade. Taggat: , , , , . 3 kommentarer
Det här bådar nog gott för min Klout iaf.

Det här bådar nog gott för min Klout iaf.

Först måste jag erkänna mig lite jävig – Jag hejade på Robin Stjernberg, och var jätteglad när han vann Melodifestivalen ikväll! Men det här inlägget handlar inte om Robin, utan om han som kom på andra plats, nämligen Yohio.
I början brydde jag mig inte alls om honom, förutom att jag tyckte att det var smått irriterande att han var så förhandstippad innan man ens hade hört låten. Men nu tycker jag uppriktigt synd om honom. Inte för att han inte vann, en andra plats var långt mer än den låten förtjänade, utan för den efterföljande debatt, käbbel, gnäll och reaktionära kommentarer efter att det stod klart att han inte vunnit.
De flesta kommentarerna handlade om de utländska jurygrupperna, och att de gav honom så låga poäng. Att de andra länderna var ”bakåtsträvande fjantar” som sänkte Yohio för att han ”utmanar könsidentiteter” för att han är ”queer”, och det kom även glädjerop att svenska folket hade röstat på en transperson. Det är så mycket man kan säga om dessa uttalanden, men vi börjar med den viktigaste grejen:
Yohio är inte transperson. Han är inte queer, en gender-bender eller alls har en ”avvikande” könsidentitet. Han beskriver sig som man, kort och gott.
Yohios klädstil, och musikstil för den delen, är hämtad från en japansk subkultur som heter Visual kei, och som har absolut inget att göra med könsidentiteter eller sexualitet. Japansk mode, särskilt bland yngre, ofta går ut på att klä ut sig lite extravagant. Att tillhöra Visual kei-stilen i Japan är inte mer uppseendeväckande än att vara skejtare, gothare eller hipster i västvärlden. Att automatiskt utgå ifrån att Yohio är transperson eller könsöverskridande är extremt eurocentriskt.
Dessutom tilldelar man honom en massa etiketter och egenskaper som han inte vill ha. Och är det inte just detta vi ska undvika i vår strävan efter ett modernt och jämlikt samhälle? Ska inte varje individ få äga sin egen identitet? Det gör inte saken lättare att, med risken att göra några av mina vänner upprörda, många av människorna som tillskriver Yohio dessa egenskaper han inte har är samma som, med rätta, slår hårt ifrån när någon försöker etikettera dem själva.
Det är säkert att Yohio stödjer kampen för HBTQ-personers rättigheter, men försök inte att göra honom till en poster-boy för en rörelse han inte anser sig tillhöra.
Talande nog angav även väldigt många av de som ansåg att Yohio borde vunnit att de inte tyckte att hans låt var särskilt bra (jag tyckte själv att den var usel, men det är, som man säger, beside the point). Alltså – de tycker att utseendet är långt mycket viktigare än innehållet. Det luktar lite hyckleri.
Jurygrupperna, som beskylls för att vara ultrakonservativ, bakåtsträvande och inskränkta, kanske lade större vikt vid musiken helt enkelt? De internationella jurygrupperna består ju av folk som jobbar inom musikbranschen, och ska ha en jämn spridning vad det gäller kön och ålder. De kanske inte blev så förförd av hans kläder och lyssnade istället på låten?
Slutligen skulle jag vilja ge en liten lektion i Eurovisionhistoria. För 15 år sedan, stod en judisk transperson (MtF) på scen i Birmingham och framförde sin låt. Denna person hade levt under mordhot i sitt eget land och har sedan dess fått utstå det mesta när det gäller hot och attentat mot hennes liv. Det handlar alltså om en person som var långt, långt mycket mer kontroversiell och ”provocerande” än Yohio. Lyckades ultrakonservativa bakåtsträvare sänka henne? Nej. Hon vann. Stort. Dana Internationals låt ”Diva” blev en stor hit över hela Europa.
Jag vill bara nämna att det här var i Eurovision 1998, då majoriteten av länderna inte hade infört telefonröstning. Det var alltså jurygrupperna som bidrog starkt till hennes seger.
Intressant?

Lilla korthuset på prärien

Posted by Matti on 2013-02-26
Publicerat i: Politik. Taggat: , , , , , . Kommentera
Sveriges viktigaste nyhet?

Sveriges viktigaste nyhet?

”Blir det något konkret idag?” frågar en politisk reporter i direktsändning. ”Vi ska grilla korv. Det är ju konkret” svarar statsministern, som sedan går sin väg mot grillen.
Det kan nog inte ha undgått någon som är nyhets- eller politiskt intresserad att alliansledarna har haft ett möte i småländska Maramö idag. Ungefär 70 toppjournalister, tekniker, kameraoperatörer och så vidare, alltså ungefär lika många som byborna, samlades utanför Annie Lööfs barndomshem utanför Värnamo.
Dagen blev ett fiasko. Och för ovanlighetens skull är det inte politikerna som står för det största misslyckandet. Bevakningen av mötet hade tilldelats ett enormt stort nyhetsvärde långt innan den började, och därför ingick enorma webbsatsningar (Expressen-TV sände hela dagen), regelbundna direktsändningar i TV (flera gånger i timmen i TV4 News), och inte minst många toppnamn inom den politiska journalistiken på plats. Problemet var bara att det visade sig vara ett innehållslös PR-jippo där inget av värde hände.
Under dagens lopp har vi haft ”toppnyheter” som:
Det har varit så pinsamt att skåda. Ovannämnda rubriker basunerades ut helt seriöst i flera av Sveriges största nyhetskällor. Desperationens stank lade sig över hela tillställningen. Uttråkade och obekväma journalister fick stå och intervjua varandra istället, och minst en gång intervjuades en journalist av en journalist om en tredje journalist – för er som gilla när det blir lite ”meta”.
När det annonserades att alliansledarna skulle komma ut och grilla korv, och kanske säga någonting började förväntningarna höjas igen hos journalisterna, hos resten av oss, eh, not so much. Och vad var den stora nyheten som alla dessa reportrar hade bett en bön skulle komma? Ja… err… Att de ska ha ett annat möte om årton månader. Det var en mager köttbit att slänga till de svältande hundarna, men ändå tuggade de i så mycket de kunde – följdfrågor, spekulationer, misslyckade försök att få lite fler detaljer om detta kommande möte.
Den närmast surrealistiska situationen har, med all rätta, hånats och skämtats om i diverse sociala medier – från alla politiska håll, och inte minst bland andra allianskollegor (förutom en, som försökte med det gamla ”men sossarna då?”-tricket). Även de journalister som valde att hoppa över jippot stämde in i kören av skratt och oro.
Men i Medievärlden var tonläget något helt annat. Där beklagar de att man skrattar åt spektaklet, skyller ifrån sig, läxar upp oss andra och försvarar det hela med resonemanget att det hade värre att inte rapportera om ”mötet” över huvud taget. Jag tror inte någon menar att inte ett ord borde ha yttrats om Maramö alls. Det är en fråga om proportionalitet och balans. När en regeringen som har för vana att beteckna allt de gör som ”historiskt” själv försöker spela ner förväntningarna på mötet (med undantag för Lööf själv), och när intresset för mötet har över huvud taget varit så svagt, borde man kanske inte storma ner till Småland ”all guns blazing” och redan i förväg avsätta så många resurser och så mycket sändningstid så att det hade varit svårt att hålla tempot uppe även om saker faktiskt hade hänt.
Jag tror problemet ligger i att journalisterna och politikerna inte leker samma lek. Journalisterna, med Niklas Svenssons ego i spetsen, ville gärna leka lite House of Cards, med intriger, stora nyheter, och kanske  några tecken på osämja eller splittring. Politikerna, å andra sidan, gick inte med på det. De ville leka Lilla huset på prärien, med lite mys och folklighet, och helt utan något djupare innebörd. Och de vann. Stort. De har idag fått nästan oupphörlig, okritisk bevakning av alla Sveriges största nyhetsmedier.
Och spektaklet ska tydligen fortsätta imorgon…

Homonormen

Posted by Matti on 2013-02-20
Publicerat i: HBTQ, Personligt. Taggat: , , , , , . 1 kommentar
Jag ber om ert överseende om detta inlägg blir lite virrigt. Klockan är 04:40, jag kan inte sova och är stressad över en hemtenta. Som de flesta människor, när hjärnan går på högvarv och saknar annan stimulans så börjar tankarna vandrar på de märkligasta vägarna. Det som nu blir detta inlägg var egentligen tänkt som en tweet, som sedan blev två, tre… och till slut ett blogginlägg istället.
Det börjar bli lite trångt härinne.

Det börjar bli lite trångt härinne.

Det pratas mycket om heteronormen, och inte sällan om dess negativa påverkan på, och osynliggörande av, HBTQ-personer. Den fantastiska Micke Kazarnowicz skrev ett väldigt klokt inlägg som rörde detta tema i samband med Alla hjärtans dag.
Men samtidigt som jag känner ett press från heteronormen, upplever jag ett lika stort tryck från vad jag skulle vilja kalla för homonormen. Precis som det finns normer i varje samhällsgruppering, som klass, kön, ålder osv, så finns det även normer och strukturer inom HBTQ-”gemenskapen” (att det ens räknas som ett särskilt gemenskap är väl ett tecken på det!). Och precis som med andra normer tar den sig uttryck på många olika sätt – allt från QX Gaygala, kroppsidealer (män ska vara antingen 18 år och pinsmala eller muskulösa och överdrivet ‘grabbiga’, kvinnor ska vara antingen lipstick-lesbians eller ser ut som lastbilschafförer), musikval, sättet att prata, prioriteringar och många andra saker, både stora och små.
Det finns även här ett inbyggt osynliggörande. Kollar man på nätsidor för HBTQ-personer, och på vilka som får uppmärksamheten (inte minst på ovannämnda Gaygalan) ser man klart och tydligt att det är just vita, manliga H som räknas. I skrivande stund har QX.se, den mest besökte sajten för HBTQ-personer i Sverige, fler artiklar om Jonas Gardell på sin startsida än om kvinnor. Jag måste dock tillägga att det här är första gången jag har besökt sidan i några år där det inte finns minst en artikel om Anton Hysén – han är annars ett ständigt återkommande figur där, helst om han inte har en tröja på sig. Av de bloggarna som syns i högerspalten är 14 män, 3 kvinnor och 1 transperson, alla är vita. I detta avseende tillhör jag den priviligierade gruppen, men det gör mig inte mindre illa till mods.
Homonormen uttrycks också genom vem som framställs som förebilder för alla HBTQ-personer. Tidningen Fönstret! som utges av ABF publicerade nyligen en lista över ”Sveriges 30 största gayförebilder genom tiderna” (observera ordvalet). Inte helt otippat finner vi där Jonas Gardell som nummer ett, med motiveringen att han ”har fått medelsvensson att förstå att homosexualitet också är en del av mellanmjölkens land”. Är det verkligen den största bedrift som har någonsin hänt i Sverige för HBTQ-personer? Att en vandrande stereotyp har levererat mysbögen till folket? Visst, det finns också personer på listan som har gjort fantastiska grejer för HBTQ-personers levnadsvillkor i Sverige och som åstadkommit fantastiska grejer, som Birgitta Stenberg (plats 19), Allan Hellman (plats 5) och Anna Mohr (plats 22), men dessa tungviktare får dela listan med Magnus Carlsson (plats 8), Mark Levengood - ”Sveriges mest omtyckte homo” (plats 17) och, håll i hatten nu, Alexander fucking Bard (plats 25).
Jag börjar känna mig kvävd och instängd. Från den ena sidan trycker heteronormen på, och från den andra sidan homonormen. Jag är inte smal. Jag är inte intresserad av att shoppa kläder med mina ”fag-hags”. Jag har ingen som helst lust att vara drag queen. Men jag är inte heller fysiskt stark. Jag är inte händig. Jag gillar inte öl och jag skulle mycket hellre titta på en gammal repris av Eurovision från 20 år sedan än finalen i fotbolls-VM. Jag har upplevt utanförskap både bland heterosexuella och HBTQ-personer. Jag passar inte in i vad som förväntas, och då ska man straffas. Och ändå tillhör jag, rent biologiskt, den gruppen längst upp i homonormens hierarki. Tänk hur det måste kännas för en icke-vit, queer kvinna?
Jag är inte Jonas Gardell eller Anton Hysén, men jag är inte heller Arga Snickaren eller Ulf Lundell. Jag är Matti White, och det får ni acceptera, för han är den enda person jag kan vara.