I dagens DN skriver Jan Björklund om hur självständigt arbete är dålig för barn, och att skolan ska var mer som ‘förr’, med läraren bakom katedern. Innan jag går vidare med detta inlägg måste jag anmäla jäv. Min sambo är lärare. Min faster är lärare. Många av de personer som inspirerat och som jag beundrar mest är också lärare. För er som läser min blogg regelbundet kan det låta konstigt, med tanken på min, minst utsagt, turbulenta skolgång. Det bör också noteras att jag gick i skolan i Storbritannien, där pedagogiken, tekniken och nästan allt annat ligger långt bakom Sverige. Man kan säga att det brittiska systemet är halvvägs. Många lärare använde, och förmodligen använder fortfarande katederstilen, medan andra lärare körde en mer modern stil med fokus på individens utveckling, självständigt arbete och vägledning. Och det var just dessa lärare som man minns, och som respekterades. Min engelsklärare i grundskolan, som fick mig att tro på mig själv i ämnet, och verkligen var engagerad. Min fransklärare som fångade upp mitt intresse för språk. Min psykologi- och sociologilärare på mitt (andra) gymnasium som alltid var öppen för en diskussion, verkligen brydde sig om alla sina elever och var den som verkligen utmanade normerna i skolan – vilket hjälpte särskilt mig som HBT-person. Hon var också den vars lektioner jag alltid kommer att minnas. Hon använde olika pedagogiska tekniker för att se till att lärandet var anpassat efter elevernas styrkor. Hon uppmuntrade till diskussion, och lät oss dra våra egna slutsatser i bland annat samhällsfrågor. Det är dessa lärare som jag hyllar.
Jag mobbades hårt under hela min skolgång. Något som ‘katederlärarna’ var totalt ointresserade av, så länge det var tyst under deras lektioner. Att Björklund nu går ut och fortsätter sin häxjakt mot lärare och modern pedagogik borde inte ha överraskat mig, men det gjorde det. Han skyller på en vänstersväng inom skolpolitiken som ska tydligen har förstört skolan bortom all räddning. Ja, allt var tydligen bättre för, när eleverna var tysta och bara skrev ner det som läraren läste ut. För en mer ingående analys av problemen med Björklunds senaste uttalande hänvisar jag till ett väldigt bra skrivet inlägg av Robert Walldén. Men denna är knappast den första gången som Björklund har visat sig helt okunnig i skolfrågor. Hans ‘flumskola’-utspel inför valet var pinsamt och han går ständigt till attack mot oppositionen, gamla regeringar och läraryrket. Hans övergripande filosofi i skolfrågor verkar vara en blandning av nostalgi, svischande pekpinnar och oförmåga att begripa lärarnas, och elevernas, verklighet. Man undrar ibland om han vill återinföra förbudet att skriva med vänsterhanden. Jag menar inte att det inte finns stora problem i den svenska skolan. Den står inför stora utmaningar och den måste klart förbättras. Vad som gör mig upprörd är att Björklund vägrar blankt att ta något ansvar. Han skyller på socialdemokraterna, unga lärare och alla andra. Men han har faktiskt varit utbildningsminister sedan 2006, och problemen inom den svenska skolan har inte minskats, tvärtom. Men det kan såklart inte ha något med honom att göra? Nej, inte i hans eget huvud åtminstone. Att han strävar bakåt efter någon påhittad ‘stortid’ inom skolan och förgyller ‘ordning- och redaskolan’ istället för att kommer med lösningar till de problem som skolan står inför idag lär knappast hjälpa. Jag blir så frustrerad över att han inte verkar förstå att vi behöver fler lärare, mindre grupper och mer stöd till både eleverna och lärarna. Jag ser hur min sambo sliter med sitt arbete – han kommer hem efter tio timmar på jobbet och jobbar hemifrån hela kvällen. Lediga helger är också sällsynt för honom då hela söndagen går åt att planera. Med fler lärare och ökad stödpersonal skulle denna arbetsbelastning minskas något, så att lärare kan koncentrera sig på undervisning, det skulle nog också leda till minskad sjukskrivning och frånvaro. Mindre klasser skulle nog också ge resultat ganska omgående, hur ska en lärare kunna lära känna sina elever och deras individuella behov och olika sätt att lära sig saker när det är trettio elever per klass? Det bådar inte gott för diskussioner med hela klassen heller när de är så många.
För att kunna utveckla kunskap och förmågor måste såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön vara stimulerande och trygg. Det innebär ökade satsningar på den fysiska miljön i grund- och gymnasieskolor och att psykosociala aspekter, som trakasserier, diskriminering och annan kränkande behandling fokuseras. Normgivande lagstiftning utgör en viktig del i det arbetet, men lärosäten och skolor måste också garanteras resurser och kompetens för att kunna bedriva ett effektivt och kvalitativt likabehandlingsarbete.
Bland annat finns det förslag om minskade klasser och fler lärare, om att verka för en inkluderande skola och att ökade krav och arbetsuppgifter alltid ska gå hand i hand med ökade resurser. Jag kan också tycka att ett genus perspektiv och en inkluderande skola skulle hjälpa mycket med problemen att pojkar i genomsnitt får lägre betyg än tjejer.
Läs även andra bloggares åsikter om Björklund, skolpolitik, skolan, feminism
