Feminism

Pröva att knipa käft och öppna ögonen, Bengt Olsson

Posted by Matti on 2013-03-29
Publicerat i: Feminism, HBTQ, Politik. Taggat: , , , , , , . 3 kommentarer
DN:s krönikör Bengt Ohlsson verkar ha fått ett svårt fall av vinterkräksjukan. I en märklig och raljant krönika som publicerades i Dagens Nyheter, Pröva att knipa käft och kavla upp ärmarna, ”spyr” han på ja, alla.
Förutom ironin i att skriva världens gnälligaste krönika om folk som, enligt Ohlsson, gnäller, visar han hur totalt blind han är inför den verkligheten som väldigt många lever i.
Han börjar sitt magproblemsbeskrivning med att spy på hudfärg, snabbt följt av ras, kön klass och etnicitet.
Ja, Bengt. Vad ska man säga? Du kan ”spy” på hudfärg eftersom du är vit. Du kan ”spy” på kön eftersom du är man. Du kan ”spy” på etnicitet eftersom du är svensk. Du verkar inte förstå att du har lyxen att strunta i att tänka på alla dessa saker eftersom du själv inte berörs negativt av dem. Din hudfärg, ditt kön, din etnicitet, din sexualitet har knappast varit till nackdel för dig här i livet.
Efter allt det här spyr du, och jag är lite imponerad av att du inte ha kollapsat vid det laget, ”framför allt på snipiga felfinnare som tagit över offentligheten… …och syr in alla som råkar fumla med bokstavskombinationerna eller glömmer någon Utsatt Grupp…” Det är intressant här att du reducerar diskriminerade samhällsgrupper till ”bokstavskombinationer” och använder begreppet ”Utsatt Grupp” lite ironiskt. Med detta är du ute på farligt vatten. Du bidrar just till att osynliggöra och tystna minoriteter, utsatta samhällsgrupper (av icke-ironiska art) och ja, strukturell diskriminering (som du, för övrigt, också har spytt på idag).
Sedan kommer ett par stycken om att ”de lever på rädsla” – ska vi anta här att ”de” är fortfarande de ”snipiga felfinnare”, också kända som ”anständiga människor”? Hur som helst tror jag att du har missuppfattat det hela. Det handlar inte om du ska vara rädd. Det handlar om att du ska tänka till.
Och förresten, får ”de” verkligen chefsposter och spaltmeter? Chefsposter i alla fall brukar gå till vita, medelålders heteromän som dig själv, Bengt.
Efter detta slänger du in någon plattityd om att ”alla gör fel” – som hör varken till eller från i debatten. Och sedan tycker du att när folk möter diskriminering, som du tidigare spytt på, ska de bara hålla käften och jobba vidare. Ska vi verkligen tiga om diskriminering och låta den fortgå, bara för att du, som inte kan eller vill förstå, ska slippa höra ”gnäll” från människor som du inte anser ha lika rätt att uttala sig som du själv?
Mot slutet av krönikan antar jag att feberyran som ofta hör vinterkräksjukan till har slagit till, för här blir det riktigt obegripligt. Folk ska alltså sluta gnälla och gestalta sin frustration i ett ”verk” som du sedan påstår inte riktigt tjänar någonting till. Det låter nästan som att du inte vill att diskriminering upphör – ett ganska allvarligt tanke, och något som upplyser läsaren ännu mer om din priviligierade ställningen i samhället, att det är faktiskt du som gynnas av diskriminering av andra.
Mitt råd till dig, Bengt, är att ta lite blåbärssoppa, lägg dig i soffan under en bekväm filt och tänk på någon annan än dig själv i fem sekunder.

Varför rösta feministiskt?

Posted by Matti on 2011-05-04
Publicerat i: Feminism, Politik. Taggat: , , , , , , , . 1 kommentar

Som ni nog alla redan vet, den 15 maj är det omval till landstinget i Västra Götaland, och så klart ställer Feministiskt initiativ upp i omvalet, även om det har varit ganska tyst om det i media. Till skillnad från de större partierna får inte F! sina valsedlar tryckta av valmyndigheten, men trots det går det alldeles utmärkt att rösta på F! även här i Borås! Skriv bara ‘Femnistiskt initativ’ på en blank valsedel – inga personnamn, bara partinamnet.

Men varför ska man då rösta feministiskt, även som man?

Forskaren Lena Gemzöe skriver att en feminist är någon som ”1) anser att kvinnor är underordnade män, och 2) att detta förhållande bör ändras”. Att vara manlig feminist handlar således om solidaritet, om rättvisa och om allas lika värde. Men jag ser många andra fördelar med att vara manlig feminist. Den befrielse från könsroller som ett feministiskt perspektiv ger gagnar både kvinnor och män – då alla kan få vara sig själv utan att känna pressen av att agera eller vara på ett visst sätt som samhället bestämmer. För oss män kan denna press att vara typiskt manlig vara väldigt stressande, då man ska försörja familjen, sätta arbetet före familj och relationer och inte visa sina känslor. Att ha sin manlighet ifrågasatt, eller till och med bli kallad ‘kvinnlig’ eller ‘fjollig’ på grund av ens sätt att vara, åsikter eller intressen är en stor källa till skam och psykisk ohälsa hos många män, därför att det ‘kvinnliga’ anses mindre värt.

Men eftersom samhället har nästan alltid har styrts av mäktiga män är det kvinnorna som drar det kortaste strået. Exempel på detta syns överallt – kvinnor tjänar mycket mindre, utför den största delen av det obetalda arbetet, är ofta utsatta för våld i hemmet, har svårare att få maktpositioner och en miljon andra stora och små saker där kvinnor ges sämre förutsättningar än män.

Men varför F! i regionvalet?

Feministiskt initiativ är det partiet där jämställdhets- och genusperspektiv ses som centralt, och det genomsyrar allt arbete. En feministisk röst är en röst på en hållbar politik som sätter människors lika värde i fokus. Det är detta perspektiv som har format vår regionpolitik.

Västra Götalands region är en stor arbetsgivare och F! ska verka för att alla anställda ska ha rätt till heltid och rätt till en trygg anställning och jämställda arbetsvillkor samt för att justera osakliga löneskillnader
En vård och forskning som är fri från alla former av diskriminering står högt upp på den politiska agendan. Vården måste se individerna bakom kön, sexualitet, etnicitet och funktionshinder.
F! vill också verka för att all vård ska vara tillgängliga för papperslösa och asylsökande.
F! anser också att det finns ett behov av att sätta kvinnors hälsa i fokus – forskning och behandling av kvinnors sjukdomar ska få lika stort utrymme som mäns.
Att alla som inte tala svenska ska få en professionell tolk i sina kontakter med vården borde ses som en rättighet då det handlar om sekretess och personlig integritet.

För att summera är en feministisk politik för mig det självklara sättet att uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, där alla har rätt att vara den de är och där både kvinnor och män har allt att vinna på att trotsa de tillskrivna könsrollerna.

Jag tänker rösta på Feministiskt initiativ och uppmanar alla som tror på människors lika värde och en värld utan diskriminering att göra detsamma.

(Detta inlägg har även skickats som insändare till Borås Tidning)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Flattr this

Björklund, katedern och jag

Posted by Matti on 2011-03-14
Publicerat i: Feminism, Politik. Taggat: , , , , , . 2 kommentarer

I dagens DN skriver Jan Björklund om hur självständigt arbete är dålig för barn, och att skolan ska var mer som ‘förr’, med läraren bakom katedern. Innan jag går vidare med detta inlägg måste jag anmäla jäv. Min sambo är lärare. Min faster är lärare. Många av de personer som inspirerat och som jag beundrar mest är också lärare. För er som läser min blogg regelbundet kan det låta konstigt, med tanken på min, minst utsagt, turbulenta skolgång. Det bör också noteras att jag gick i skolan i Storbritannien, där pedagogiken, tekniken och nästan allt annat ligger långt bakom Sverige. Man kan säga att det brittiska systemet är halvvägs. Många lärare använde, och förmodligen använder fortfarande katederstilen, medan andra lärare körde en mer modern stil med fokus på individens utveckling, självständigt arbete och vägledning. Och det var just dessa lärare som man minns, och som respekterades. Min engelsklärare i grundskolan, som fick mig att tro på mig själv i ämnet, och verkligen var engagerad. Min fransklärare som fångade upp mitt intresse för språk. Min psykologi- och sociologilärare på mitt (andra) gymnasium som alltid var öppen för en diskussion, verkligen brydde sig om alla sina elever och var den som verkligen utmanade normerna i skolan – vilket hjälpte särskilt mig som HBT-person. Hon var också den vars lektioner jag alltid kommer att minnas. Hon använde olika pedagogiska tekniker för att se till att lärandet var anpassat efter elevernas styrkor. Hon uppmuntrade till diskussion, och lät oss dra våra egna slutsatser i bland annat samhällsfrågor. Det är dessa lärare som jag hyllar.

De som stod bakom katedern, bokstavligen eller ej, och torrt gick igenom samma text som fanns i läroboken inspirerade lika lite som de engagerade mig och andra. Inte konstigt att språk blev mina bästa ämnen, och  att det var psykologi- och sociologilektionerna som jag såg mest fram emot på gymnasiet.

Jag mobbades hårt under hela min skolgång. Något som ‘katederlärarna’ var totalt ointresserade av, så länge det var tyst under deras lektioner. Att Björklund nu går ut och fortsätter sin häxjakt mot lärare och modern pedagogik borde inte ha överraskat mig, men det gjorde det. Han skyller på en vänstersväng inom skolpolitiken som ska tydligen har förstört skolan bortom all räddning. Ja, allt var tydligen bättre för, när eleverna var tysta och bara skrev ner det som läraren läste ut. För en mer ingående analys av problemen med Björklunds senaste uttalande hänvisar jag till ett väldigt bra skrivet inlägg av Robert Walldén. Men denna är knappast den första gången som Björklund har visat sig helt okunnig i skolfrågor. Hans ‘flumskola’-utspel inför valet var pinsamt och han går ständigt till attack mot oppositionen, gamla regeringar och läraryrket. Hans övergripande filosofi i skolfrågor verkar vara en blandning av nostalgi, svischande pekpinnar och oförmåga att begripa lärarnas, och elevernas, verklighet. Man undrar ibland om han vill återinföra förbudet att skriva med vänsterhanden. Jag menar inte att det inte finns stora problem i den svenska skolan. Den står inför stora utmaningar och den måste klart förbättras. Vad som gör mig upprörd är att Björklund vägrar blankt att ta något ansvar. Han skyller på socialdemokraterna, unga lärare och alla andra. Men han har faktiskt varit utbildningsminister sedan 2006, och problemen inom den svenska skolan har inte minskats, tvärtom. Men det kan såklart inte ha något med honom att göra? Nej, inte i hans eget huvud åtminstone. Att han strävar bakåt efter någon påhittad ‘stortid’ inom skolan och förgyller ‘ordning- och redaskolan’ istället för att kommer med lösningar till de problem som skolan står inför idag lär knappast hjälpa. Jag blir så frustrerad över att han inte verkar förstå att vi behöver fler lärare, mindre grupper och mer stöd till både eleverna och lärarna. Jag ser hur min sambo sliter med sitt arbete – han kommer hem efter tio timmar på jobbet och jobbar hemifrån hela kvällen. Lediga helger är också sällsynt för honom då hela söndagen går åt att planera. Med fler lärare och ökad stödpersonal skulle denna arbetsbelastning minskas något, så att lärare kan koncentrera sig på undervisning, det skulle nog också leda till minskad sjukskrivning och frånvaro. Mindre klasser skulle nog också ge resultat ganska omgående, hur ska en lärare kunna lära känna sina elever och deras individuella behov och olika sätt att lära sig saker när det är trettio elever per klass? Det bådar inte gott för diskussioner med hela klassen heller när de är så många.

När jag planerade detta inlägg bestämde jag mig att läsa noggrant i F!:s partidokument, För en feministiskt politik, om utbildning, och föga förvånande hittade jag några väldigt bra förslag. Detta stycke i inledningen tyckte jag var väldigt bra:
För att kunna utveckla kunskap och förmågor måste såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön vara stimulerande och trygg. Det innebär ökade satsningar på den fysiska miljön i grund- och gymnasieskolor och att psykosociala aspekter, som trakasserier, diskriminering och annan kränkande behandling fokuseras. Normgivande lagstiftning utgör en viktig del i det arbetet, men lärosäten och skolor måste också garanteras resurser och kompetens för att kunna bedriva ett effektivt och kvalitativt likabehandlingsarbete.

Bland annat finns det förslag om minskade klasser och fler lärare, om att verka för en inkluderande skola och att ökade krav och arbetsuppgifter alltid ska gå hand i hand med ökade resurser. Jag kan också tycka att ett genus perspektiv och en inkluderande skola skulle hjälpa mycket med problemen att pojkar i genomsnitt får lägre betyg än tjejer.

Kanske Björklund kan lära sig något från F!, eller från de många duktiga lärare ute i landet, istället för att bara skylla ifrån sig. Inte konstigt egentligen att han är rädd för att elever ska ta ansvar, när han själv vägrar göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Flattr this

Den långa vägen till Malmö

Posted by Matti on 2011-03-04
Publicerat i: Feminism, Psykisk hälsa. Taggat: , , , , , . Kommentera

Det är svårt att skaka sig fri från ångestens bojor. Och svårare är det när man har låtit den styra ens handlingar under väldigt lång tid.

Efter mycket om och men, och med lite övertygande från min sambo och några snälla F!-are på twitter, bestämde jag mig att ja, jag ska åka ner till Feministiskt initiativs kongress i slutet av månaden. Men ända sedan jag skickade iväg mejlet och betalade har ångesten stigit, påtagligt. Jag är orolig att jag tagit ett alldeles för stort steg. Hur ska jag klara av en hel kongress när jag får ångest bara från att gå och handla eller även äta på en restaurang?

De många orosmomenten blir till ett stort berg som hindrar mig från att komma fram. Den första frågan som kommer upp är om jag ens klarar av att resa dit? Jag försöker påtala för mig själv att jag gjort långa resor förut, mycket längre än till Malmö, och ingen katastrof har inträffat, förutom en svag illamående ibland. Men jag kan lätt svara mig själv att jag kanske inte mådde lika dåligt då, och har inte byggt upp självförtroendet tillräckligt än.

Jag ogillar att känna mig instängd, och att vara på kongressen kanske kan kännas lite så, alltså om man är långt in i byggnaden, jag måste känna att jag kan springa ut, om jag skulle behöva det. Jag är extremt orolig för att få panikångest, alltså en riktig attack, under kongressens gång. En sådan med kväljningar och andningssvårigheter. Jag tänker på hur jag skulle ta mig ut, och vart jag skulle vända mig. Jag kan knappast springa hem och gömmer mig i trygghet under täcket. Och jag kan definitivt inte köra hem med sådan ångest, det vore ren självmord. Så vart skulle jag ta vägen, och vem skulle komma och hålla om mig och säga att allt kommer bli bra?

Jag har inte löst boendet än, men det lutar åt IBIS-Malmö, som ligger i närheten av kongressen – men det är inte det billigaste stället att övernatta. Men jag får nog offra mig ekonomiskt för att få ett lite tryggare och närmare ’tillfälligt hem’ under helgen. Jag får nog räkna med ångest under måltider och så.

Jag är också väldigt nervös inför själva kongressen. Tänk om jag inte förstår det som sägs? Att jag missuppfattar någon, eller om någon missuppfattar mig? Eller att jag helt enkelt inte hänger med? Jag är långt ifrån den mest insatta i alla F!:s politikområden, även om jag försöker läsa på, och mina språkkunskaper i svenska är långt ifrån perfekta! Och jag oroar mig att mina åsikter kommer att vara fel eller ogenomtänkta. Och så har vi det där med det sociala. Ofta när jag är nervös har jag fysiskt svårt att prata eller ens kommer på något att säga, så jag är orolig att jag kommer att uppfattas som frånvarande eller ointresserad, eller rentav lite kalops i kantarellen, vilket jag i och för sig är. Tankarna går till när jag gick i gruppterapi, och var så fåordig inför de andra att  jag helt enkelt inte kunde hålla ett samtal flytande.

Och då kommer vi till den gamla godingen som följt mig genom livet: Ingen kommer att tycka om mig. Jag kommer att vara ensam. Ingen kommer att vilja prata med mig. Jag är ett socialt missfoster. Det hela blir lite försvårad när jag tänker på de fantastiska personerna som jobbar inom F! som är så kloka, så coola och så bestämda. Jag känner mig helt enkelt värdelös i jämförelse. Varför skulle sådana underbara människor bry sig om att prata med oviktiga lilla mig? Att jag redan känner till flera medlemmar via twitter, och pratar/pratat med en stor del av dem borde kännas som en lättnad, men det innebär också en fruktan att de kommer att ‘genomskåda’ mig som dum och irriterande.

Man kan då fråga sig varför jag skulle vilja utsätta mig för allt detta. Men det finns många anledningar – jag känner att jag vill vara med. Om jag inte hade haft mina ångestproblem hade jag inte tvekat en sekund. Jag vill känna att jag kanske gör en liten skillnad här i livet. Och jag längtar efter gemenskap, och känslan som den ger. Att vara tillsammans med likasinnade och delar gemensamma mål med dem. Jag måste också göra något. Sitter jag hemma och är rädd för allting kommer jag aldrig att bli frisk.

Min terapeut utfrågade mig idag om varför jag är med i F! och brinner för feministiska frågar. Han tyckte det var intressant på något sätt att jag identifierar mig som feminist. Jag vet inte vad hans slutsats vara, om det än blev någon, men att sitta och prata om feminism stärkte min vilja att fortsätta kämpa för den. Han undrade också varför jag bestämde mig att ta på mig en, för mig, väldigt stor grej. Svaret är nog att jag brinner för feministiska frågor, och känna någonstans att det är min plikt att vara med. Jag har förut skrivit ganska ingående om min syn på manlig feminism, och det var den förklaringen som jag gav till både terapeuten och min egen mor, som också känner sig en aning förvirrad över mina politiska åsikter. konstigt med tanken på att har sett på henne, hur hon sliter och hur hon bli behandlad av sin man och övriga manliga läkare har bidragit till mitt feministiska synsätt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget. Med så lång tid kvar till kongressen hinner jag åka på den känslomässiga berg- och dalbanan många gånger. Men jag ska kämpa och försöka minska ångesten. Gå igenom allt jag är rädd för och analysera det. Jag ska prata också mer med både min terapeut och min psykiatriska sjuksköterska om det och se om de har några tips om hur jag kan bära mig åt under kongressen. Det blir en lång väg till Malmö emotionellt, och en tuff helg för mig, men jag är säker att det kommer vara värt det.

En sista grej – Jag vill  be alla de F!-are som läser detta eller kommer ihåg mig från twitter att inte vara rädd för att hälsa, gärna med en kram, och be er ha lite tålamod med mig. Allt blir lättare om man inte känner sig ensam!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Flattr this

Namnbyte ej viktigaste frågan för F!, men…

Posted by Matti on 2011-02-24
Publicerat i: Feminism, Personligt, Politik. Taggat: , , , , . Kommentera

I slutet av mars håller Feministiskt Initiativ sin kongress i Malmö. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska åka eller inte. Jag vill så gärna det, men så är det det här med ångesten – jag är orolig inför att resa och att vara ensam och hemifrån, tankarna som ‘vad händer om jag får en panikattack mitt på kongressen?’ och ‘vart ska jag ta vägen då?’ går runt i huvudet. Och dessutom känner jag inte Malmö alls – var ska jag bo? hur ska jag ta mig till stället där kongressen äger rum? – Att hänga upp sig på sådana detaljer är också ett resultat av mina ångestproblem.  Men det kanske är dags att ‘ta mig i kragen’ som så många säger.

I alla fall, inför denna kongress har Gudrun Schyman föreslagit ett namnbyte till ‘Feministerna‘, en motion som stöds av styrelsen. Dock var styrelsen inte eniga i frågan, och det lär bli en stor debatt.

Själv ser jag både för- och nackdelar med ett namnbyte. En svaghet hos det nuvarande namnet är att det är krångligt. ‘Feministiskt initiativ’ är ganska jobbigt att uttala, och ännu svårare att stava – stavfel fanns till och med i det egna partiets reklam inför valet 2010. Schyman tycker också att ett namnbyte skulle visa hur partiet har växt och mognat och gått ifrån ‘initiativ’-fasen. Man kan också undra om namnet ‘feministerna’ skulle kunna ses som mer inkluderande.

Personligen tycker jag däremot att ordet ‘initiativ’ kan vara en tillgång, då det ger en bild av ett parti som är aktivt, nyskapande och som helt enkelt tar initiativ i politiken. Man kan argumentera att namnet Feministiskt initiativ är redan ett ‘känt varumärke’, men med loggan i behåll och så långt till nästa val är detta kanske inte så viktig, särskilt med tanken på att namnet ‘Feministerna’ inte är så långt ifrån det ursprungliga. Men jag undrar också vilka kostnader ett eventuellt namnbyte skulle innebär, då partiet inte får partistöd och finansierar allting självt. Självklart kommer också andra medlemmar ha sina egna förslag på nya namn också. Det som jag egentligen är rädd för är att debatten kring partinamnet lätt kan bli väldigt utdragen och ta oproportionerligt lång tid att avhandla, vilket vore synd på en kongress där många viktiga frågor ska avhandlas, en ny styrelse ska väljas och där många medlemmar är nya.

För ett par år sedan var jag på RFSL:s kongress i Stockholm, och minns hur en debatt om hur en viss mening skulle formuleras. Själva meningen är nog glömd sedan länge, men jag minns frustrationen över de ändlösa, överdetaljerade argumenten. Och lika väl minns jag hur trötta alla deltagare såg ut, hur man kände sig mindre engagerad för varje minut och hur stämningen på kongressen försämrades av denna eviga debatt. Och jag vill inte att FI:s kongress ska gå i samma fälla.

Jag menar inte att partiets namn inte är viktig, det är klart att det är. Utan jag menar att man inte ska hänga upp sig på just denna fråga när det finns så mycket annat viktigt att diskutera, och att man ska vara mån om att hålla mötesdeltagarnas engagemang och motivation på topp. Därför tycker jag att folk redan nu borde fundera på att ta ställning i namnfrågan, och ser gärna att det debatteras på andra forum som bloggar och twitter.

Själv ska jag försöka hitta modet till att åka ner.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Flattr this
 

Feminism, nu även på Twingly

Posted by Matti on 2011-02-09
Publicerat i: Feminism, Politik. Taggat: , , , , . Kommentera

Ikväll har jag skapat en ‘kanal’ på webbsajten Twingly för feminister och andra intresserade. Den samlar feministiska bloggar och feministiska artiklar från många olika håll via RSS, så man kan läsa de senaste uppdateringarna från en mängd olika sidor på en och samma plats. Dessutom finns möjligheten att själv lägga till tidningsartiklar och liknande, och möjlighet till att diskutera ämnen via fliken ‘Conversation’.

Jag tar tacksamt emot era förslag för andra sajter som borde finnas med, och om ni vill att era bloggar ska läggas till i flödet är det bara att säga till!

Man behöver ett Twingly konto för att kunna prenumerera  på kanalen, men sedan är det bara att gå in på Feminism och klicka på ‘subscribe’!

Hoppas att ni tycker det är bra och att ni hittar några intressanta inlägg!

Att vara manlig feminist

Posted by Matti on 2011-02-02
Publicerat i: Feminism, Personligt, Politik. Taggat: , , , , , . 28 kommentarer

Jag har nog alltid haft feministiska värderingar, men det är bara under den senaste tiden som jag verkligen engagerat mig och fördjupat mig i feminism, och gått med i Feministiskt Initiativ.

Jag har just läst färdigt den, för det mesta, lysande boken ‘Feminism‘ av Lena Gemzöe (som, för övrigt jag rekommenderar alla som är intresserade av eller nyfiken på feminism att läsa) och lärt mig mer om feminismens olika grenar, dess historia och vilka utmaningar som vi feminister står inför i dagsläget . Men när hon tar upp manliga feminister känns det mer som en bihang, och hon verkar inte direkt överpositiv till feministiska män, fastän inte negativ – hon citerar mansforskaren Michael Kimmel som säger att män ska vara kvinnliga feministers ‘stödpatrull’ och att de ska inse att medan de kan vara en del av den feministiska revolutionen är de inte dess viktigaste del. Jag förstår, jag verkligen förstår att när androcentrism är så utbrett i väldigt många sammanhang att man inte vill lyfta fram männen i feminism alldeles för mycket. Jag förstår också att som man har jag inte lika direkta erfarenheter av det kvinnoförtrycket som råder världen över. Men att marginalisera manliga feminister gynnar ingen, enligt min mening. Jag kan brinna lika mycket för mina feministiska värderingar trots att jag är man, eller hur? Jag skulle välkomna lite forskning inom gruppen manliga feminister så att vi inte anses som en kuriosa eller värre.

Att kalla sig öppet manlig feminist innebär också att man möter massvis med fördomar. Jag har blivit utfrågad av till och med en psykolog om att det kanske handla om att ‘straffa’ eller ‘avsnoppa’ mig själv. Många ser på feministiska män som mesar eller ‘tofflor’, och en enkel sökning på ‘manliga feminister’ på Google visar en överväldigande negativ attityd gentemot manliga feminister – ‘de vill bara göra det för att få ligga’ (vilket i mitt fall verkligen inte stämmer, eftersom jag är homosexuell), ‘det är en form av självhat’ eller att ‘de vill bara göra sig populära’. Till och med idioternas konung Pär Ström har skrivit att manliga feminister är bedrägare eller opportunister, och jämför detta opportunism med nazismens framgångar i Tyskland. Han avslutar med att manliga feminister ‘är män som bekämpar sitt eget kön’. Ett påstående jag har hört tusen gånger. Och ett som verkligen inte stämmer.

Jag påstår inte att jag pratar för alla feministiska män, men jag tänker beskriva vad feminismen betyder för mig och försvara mig mot kritiken från omvärlden.
I början av ‘Feminism’ beskriver Gemzöe en genial ordboksdefinition av feminismens grundläggande idé:

”En feminist är en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras”

Med denna definition i bakfickan är det mycket lättare att förklara varför man är feminist. Jag tror, liksom min stora inspiration Gudrun Schyman, att man måste vara ‘både blind och döv‘ för att inte inse att kvinnor är underordnade män i nästan alla sfärer i samhället. Eller så är man bara ovillig till att inse det. På den andra punkten i Gemzöes definition håller jag helt med att detta bör ändras. Och jag tror verkligen på den förändring, att den måste ske, på alla plan. Patriarkatet härskar överallt, i både det offentliga och det privata, och i olika grad och olika former i hela världen, och jag tror på att den måste bekämpas.

Att patrikartet ger makten till män kan ses som en argument till varför män inte bör vara feminister. Varför vara villig att ‘offra’ sin överlägsna position så att säga? Måhända att jag är en man som inte har så mycket makt att förlora, men mer sannolikt är det att jag varken kan eller vill utnyttja andra på det sättet – hur i helvete kan man i gott samvete tycker det är bra att kvinnor tjänar i genomsnitt 83% av det män gör till exempel? Det är kampen för sann jämställdhet och riktig rättvisa som engagerar mig. Det är bland annat en fråga om etik och principer.

Argumenten om att man ‘avsnoppa’ sig själv eller på något sätt gör sig mindre ‘manlig’ genom att vara feminist ser jag som en annan form av patriarkalt förtryck, att det ‘kvinnliga’ är underordnade det ‘manliga’, och att inte vara ‘manlig’ nog är något att skämmas för. Denna argument ska inte beröra en sann feministisk man därför att för mig är vad som anses vara ‘kvinnligt’ minst lika viktigt som det som anses ‘manligt’. Dessutom tror jag på ett konstruktivistiskt syn på kön, det vill säga att de egenskaper som ska vara ‘manliga’ och ‘kvinnliga’ är sociala konstruktioner som är tilldelad individer vid födelsen, och inte något biologiskt. Jag har inga problem med att säga att jag har en blandning av traditionella ‘kvinnliga’ och ‘manliga’ egenskaper, intressen och så vidare, vilket jag tror är sant när det gäller de flesta människor. Även om vissa försöker förtrycka det ‘kvinnliga’ i sig, just på grund av att det anses mindervärdig.

Utöver allt detta så tror jag att feminism är bra för män också. Befrielsen från cementerade könsroller gagnar både kvinnor och män, då det tillåter man att vara den som man vill vara, istället för att vara den som samhället eller patriarkatet bestämmer. Rikare relationer och erfarenheter med kvinnor och barn kan män också få i ett feministiskt samhälle. Och, för att använda ett konkret exempel, får pappor tillbringa mer tid med sina barn utan att känna pressen att de måste vara den ‘försörjande’ eller sätta arbete före familjen. Jag tycker att män också har att vinna i en jämnare fördelning av det obetalda omsorgsarbete som nu mest faller på kvinnorna, att män får chansen att utvecklas och komma i närmare kontakt med sina närmaste och sina egna känslor.

Med andra ord finns det många anledningar till att jag är manlig feminist. En tro på allas lika värde, ett hopp om befrielse från tvångströjan som patriarkatet sätter på både män och kvinnor, en brinnande engagemang för att kvinnor inte längre ska vara mindervärdiga eller förtryckta och för att jag har en insikt i den riktiga feminismen, och inte skräckbilden av feminism som är så fel, men ändå så vanligt.

Jag är stolt över att vara manlig feminist, och är särskilt stolt att vara medlem i Feministiskt initiativ, som kämpar för de värderingar som alla feminister delar, och som jag håller nära.


Flattr this

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om genus i dagens Indien och Ströms påstådda ‘mansdiskriminering’

Posted by Matti on 2011-01-10
Publicerat i: Feminism, Politik. Taggat: , , , , , , . 3 kommentarer

”Jag har inte något underlag för att säga vare sig bu eller bä i frågan när det gäller Indien, jag har inte läst någon statistik eller gjort någon forskning”

Så skriver Pär Ström i ett inlägg om påstådd mansdiskriminering i Indien, som är nästan totalt verklighetsfrånvarande och saknar all analys. Till skillnad från Ström, har jag forskat lite och har statistiken.
Enligt World Economic Forums Gender Gap Report 2010 ligger Indien på plats 112 av 134 länder. Det bådar redan inte gott för Pärs argument.
En av de saker han hänger upp sig på är att kvinnor i Indien betalar marginellt mindre skatt än män. Detta, enligt honom är ett tecken på mansdiskriminering, och kanske det kunde tolkas så, om samhället annars var perfekt jämställd. Men så är inte fallet. I dagens Indien finns dramatiska skillnader mellan könen när det gäller inkomst. Kvinnor tjänar i genomsnitt ungefär en tredjedel av den manliga genomsnittslönen. Bland de med höga inkomster är bara 3 procent kvinnor. Ännu mer talande är att kvinnor tjänar ungefär två tredjedelar av vad män gör för lika arbete! Dessutom har kvinnor det största ansvaret för att sköta om hemmet och i många fall jordbruket också – ett obetalt arbete. I detta läge så kan de marginella skattelättnader ses som ett tamt försök till att jämna ut spelplanen för kvinnor. Att kvinnor ska betala mindre fastighetsskatt är också ett tecken på mansdiskriminering, enligt Ström. I själva verket är det avsedd till att uppmuntra kvinnor att delta på fastighetsmarknaden i ett land där väldigt, väldigt få kvinnor äger någon form av fastighet. För de som är intresserad av könsbaserad beskattning finns ett mer utförligt förklaring i en akademisk text av Andrea Ichino här.
Nu kommer vi till det mest bisarra påståendet i Ströms text. I Indien har det funnits, och finns tyvärr fortfarande en vidrig företeelse som går under benämningen ‘hustrubränning’, där en nygift kvinna mördas (oftast genom en arrangerad ‘olycka’) för att hon bidragit med en hemgift som anses otillräckligt. Eftersom det är oftast kvinnans svärmor som arrangerar ‘olyckan’ anser Ström att det har inget med patriarkatet att göra. Hur någon som kallar sig genusvetare kan komma med ett sådant befängt påstående är verkligen löjeväckande. Att ett patriarkalt samhälle och könsmaktsordningen inte skulle påverka kvinnors syn på sig själva också är knappast möjligt. I detta fall värderar föräldrarna söner mycket högre än döttrar, det går ibland så långt att kvinnliga barn mördas eller aborteras baserad enbart på deras kön. Problemet har varit så stort att Indien nu förbjuder alla prov som kan avslöja barnets kön innan födseln.  Faktum att kvinnans familj ska bidra med en hemgift är ännu ett extremt klart tecken på att kvinnor är underordnade män i Indien.
I sin text skriver Ström också spydigt om att det finns särskilda insatser från staten för att få kvinnor att utbilda sig, och senare i texten konstaterar han att han såg flickor på väg till skolan, något som han påstår att svenska debattörer förnekar. Det är sant att när det gäller primär utbildning, alltså tidig grundskola, är det nästan lika många flickor som pojkar som deltar. Men när man kommer till senare grundskola blir skillnaden större och ännu större vid frågan om gymnasiet eller högre utbildning. En annan intressant fakta angående utbildning i Indien är att läskunnigheten bland män ligger på 66% medan bara 38% av kvinnor är läskunniga.
Han nämner också att manliga homosexuella par behandlas annorlunda än lesbiska par när det gäller entré till nattklubbar. Detta ser jag mer som en HBTQ-fråga och ska inte göra någon djupare analys, men det är värt att ifrågasätta om det kan vara så att manliga homosexuella ses som mer av ett hot av heterosexuella män, medan, som i andra delar av världen, lesbiska par är lite ‘sexiga’.
Hans prat om harem, förutom att vara märklig, har ingenting med den påstådda mansdiskriminering att göra och är så absurt att den är inte värd att bemötas.
Jag hoppas med detta inlägg kunna ge en liten överblick över situationen i dagens Indien, och bemöta Ströms ologiska och verklighetsfrånvarande påståenden med lite statistik och analys, något som Ström så ofta saknar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Här är jag

Posted by Matti on 2010-11-24
Publicerat i: Bloggen, Feminism, Personligt, Psykisk hälsa, Terapi, Uppväxt. Taggat: , , , , , , , , . 6 kommentarer

Idag bestämde jag mig för att börja igen med bloggandet (hade en sällsynt tråkig metroblogg för något år sedan). Jag kommer att blogga huvudsakligen om min sjukdom (som jag ska beskriva lite mer ingående längre ner) och terapin, framsteg, bakslag och allt däremellan, jag hoppas att bloggandet kommer att bli kathartisk för mig, samtidigt som den är intressant för andra att läsa samt kan kanske till och med hjälpa någon i samma situation! Men ibland blir det lite annat, eftersom jag har stort intresse för politik, är nämligen vänsterfeminist och medlem i F!, film (avgudar David Lynch), musik och HBTQ. Kanske lite annat om mitt liv kommer att tränger sig in också. Just nu bor jag med min underbara sambo och katten i Borås, men det har varit en lång resa hit!

Jag har lidit av generaliserat ångestsyndrom, panikångest och depression i ungefär 9 år. Det har varit uppåt och nedåt sedan det började på gymnasiet. Just nu är det tyvärr nere i botten. Men denna gång hoppas jag verkligen kunna ta mig ur detta helvete i mitt huvud, och bli en frisk och normal människa som klarar av saker utan att braka ihop fullständigt. Själva ångestattackerna varierar i svårighet, men det har hänt förekommit några riktigt skrämmande där jag haft kväljningar och en känsla av att tvungen sväller upp och då jag inte kan andas ordentligt, som att bli strypt av sin egen kropp. Sådana attacker vill jag aldrig uppleva igen. Min sjukdom skapar stora problem i alldeles vardagliga situationer, där hotet om en ny ångestattack är ständigt närvarande, och det påverkar även sömnen och mina relationer till andra, och gör att jag känner mig som en stor belastning för alla jag känner. Depressionen manifesterar sig också genom en stor lathet (enligt mig), eller motvilja till att göra saker, något som jag verkligen måste ta itu med. Enligt min terapeut saknar jag totalt självkänsla och självvärde, och jag ser mig själv som en skitgris och hackkyckling och förtjänar att bli behandlad så.

Men var har allt detta kommit ifrån? Ja, det är ett stort tema i min terapi, och det kompletta svaret ligger långt framme i tiden.

Något som har spelat en oerhörd stor roll är skolan och skoltiden. Jag var ständigt mobbad, först för att jag var kanske lite udda, sedan för att jag var tjock, och till slut kom det ut att jag var bög, och då spårade allting ur totalt. Jag blev bespottad, misshandlad (allvarligt, några gånger), förnedrad och kallad för alla möjliga saker. När jag tänker tillbaka till skoltiden kan jag fortfarande känna den rädslan som jag bar med mig varje dag till skolan för vad för hemskt som skulle inträffa den dagen. Och det var inte bara i skolan. Vi bodde väldigt nära skolan och det blev så att det var svårt att undvika dessa människor på sin fritid också vilket ledde till att man inte gärna gick ut. Jag såg en av de värsta mobbarna då jag åkte tillbaka under jul för något år sedan (på Scunthorpes nyöppnade gaybar, ironiskt nog), och så fort jag såg hans hemske ansikte kände jag mig 14 igen, och var skiträdd att något skulle inträffa, ett bevis för hur mycket detta har påverkat mig. Trots alla mina försök att få ‘de vuxna’ att ta mig och situationen på allvar så hände det ingenting, skolan gjorde precis ingenting även efter jag polisanmälde vissa som misshandlat mig, och mina föräldrar struntade i mina dagliga vädjan om att byta skola. Detta pågick under hela grundskolan.

Samtidigt som problemen i skolan, uppstod det problem även hemma. min syster blev sjuk i depression och anorexi och, i raka motsatsen till mig, uttryckte sig hennes depression genom att hon rasade och skrek åt alla hela tiden och krävde all min mammas tid, och jag hamnade då i skymundan.
Jag har aldrig varit nära min pappa, och vi är inte så lika som människor, under min uppväxt satt han nästan alltid huvudet i en bok, oftast i ett helt annat rum (både bokstavligen och bildligt). Jag har aldrig riktigt känt att han brytt sig om mig, och att han egentligen tyckte barn var bara jobbiga. När jag gick upp i vikt runt 8 års åldern började han kalla mig för ‘the blob’, tills jag var större än honom. Min mamma tycker att han egentligen har någon form av Aspergers som kanske kan förklara en del, men såren sitter kvar än.

Både mina föräldrar är väldigt religiösa, och frikyrkliga. De är oerhört aktiv inom Methodiströrelsen än idag, även som predikanter. Så jag behöver knappast säga att jag hade en religiös uppväxt och gick i kyrkan varje söndag och lärde mig om mina synder. Den största, så klart var att jag var bög. Jag var tvungen till att höra hur fel och onaturligt det var, och även att jag ska brinna i helvete, även Gud tyckte illa om mig. Som du kanske kan gissa gick det inte riktigt hem hos mina föräldrar när de fick reda på min sexualitet. Till och med nu undviker jag och min mamma att prata om min sexualitet, vilket leder till att man pratar lite i kod med varandra, lite löjligt kanske. Men hon vet att jag lever nu ihop med min sambo och att vi är ett riktigt par, fast jag undrar hur hon skulle reagera om en bröllopsinbjudning kom med posten?

Det är mycket kvar att utforska när det gäller min familj, och hur de har påverkat mig och deras roll i att jag blev sjuk – att jag aldrig kan bestämma mig och att jag låter alla andra besluta över mitt liv stämmer kanske från hemmet, att jag vill bli styrd så, eftersom jag vet inte själv vad man ska göra, och om jag bestämde något så skulle det säkert vara fel ändå.

Men sjukdomen visade sig först på mitt andra år på gymnasiet. Gymnasietiden hade varit en stor vändpunkt i mitt liv, jag hade vänner, mobbningen tappade av och jag började mitt första riktigt förhållande. Jag hade haft influensa i någon vecka, och gick tillbaka till skolan när det var prov (jag ska inte uttråka dig med detaljer om det engelska skolsystemet), och då hände det – illamående, svettningar, panik, förvirring och allt möjligt svepte över mig gång på gång. Jag har också emetofobi (rädsla för spya/att spy) som gjorde det hela värre. Jag visste inte var det var då, och det var jävligt skrämmande. Det tog över mitt liv totalt. Jag låg på soffan insvept i en filt, vägrade vara ensam, åt ingenting och grät nästan hela tiden. Ångesten var ständigt på högsta nivå och jag var knäckt. Min mamma är läkare och kunde gissa vad det var, men jag fick ändå hembesök av en annan läkare som bekräftade diagnosen. Jag tror det var mer än två månader innan jag vägrade gå utanför dörren. Jag fick Seroxat och Stesolid och väldigt sakta började må bättre. Jag gick också en väldigt kort tids KBT-behandling, mest mot emetofobin. Gymnasieskolan hade varit så oförstående och rentav elak mot mig att jag bestämde att nästa termin börja om på ett annat gymnasium, som låg i Grimsby. Där lyckades jag ganska bra, problemen var aldrig borta men jag kunde klara studierna, hade vänner och ja, det var ganska trevligt.

Efter 4 år på gymnasiet var det dags att börja på universitetet i London, Scandinavian Studies såklart, eftersom mitt mål i livet var att flytta till min älskade Sverige. Första året gick väldigt bra tyckte jag, lite mobbning förekom från vissa andra i korridoren, men jag hade mina studiekamrater, som delade mitt stora intresse, och ‘riktiga’ nordiska vänner!  Men jag blev återigen sjuk och denna gång spydde, på universitetet, min största mardröm. Och det försvårade allting, men jag lyckades ändå klara året. När vi kom tillbaka efter sommarlovet flyttade jag och ett par kompisar och någon de kände in i en liten lägenhet i Camden. Jag hade mått ständigt sämre under sommaren och läkaren bestämde att det var dags att ändra min medicinering, Mirtazapin skulle vara svaret! Det var det inte. Jag var yr, hade sömnparalys, fick hallucinationer (väldigt otäcka sådana som en död flicka vid mitt fönster) och ångesten spårade ur. Jag kunde inte klara av att gå i skolan. Men jag stannade i London med avsikt att börja studera igen året därpå. Kompisarnas kompis var inte direkt trevlig mot mig i början, men med tiden blev det allt värre, jag blev hans hackkyckling och syndabock och vad man nu kan tänka sig. När jag var tillbaka på universitetet hade han börjat knarka, och de två som var mina vänner hade flyttat ut. Då blev det outhärdligt. Han skrek och trampade på mina saker och även skrek mot min mor om ‘hur kunde hon uppfostra en sådan kukjävel som jag?’. Men en dag kom jag hem, i november, och satte på elementen eftersom det var skitkallt, för en hög, paranoid ekomänniska var detta tydligen för mycket och han slog mig, flera gånger i ansiktet så jag tappade en tand. Snabbt flyttade jag därifrån, till en annan lägenhet där massa andra problem förekom, sedan till en studentkorridor. Jag hade klarat av år 2 på universitetet och nu var det dags för utlandsstudier i Växjö, i min älskade Sverige!

Det gick inget vidare på Växjö Universitet för sig, jag mer eller mindre sket i studier, jag förstod ändå inte tillräckligt kändes det som. Men jag var i Sverige! Jag hittade massa vänner på RFSL i Växjö och trivdes för det mesta. Jag bestämde mig att inte flytta tillbaka till England och studierna, och istället bestämde att jag ville stanna i detta fantastiska land och arbeta. Jag fick ett jobb som säljare, som gick asdåligt och där jag förlorade pengar genom att jobba, men sedan fick jag ett annat försäljningsjobb på GodEl, på sommaren var vi ute i Växjö och sålde våra elabonnemang, och till höst blev jag befordrad till stadschef då verksamheten flyttas till IKEA i Kalmar, allt gick väldigt bra i början, men sedan började det bli lite strul, och ångesten och depressionen tog överhand en gång till. Jag blev sjukskriven på 75%, fick lite ändringar i mediciner, och någon tant att träffa då och då. Jobbet uteblev vid årsskiftet och jag kände mig lite bättre, och sökte jobb som en galning. Till slut hamnade jag på en kundtjänst på andra sidan länet och flyttade till Älmhults kommun, till min egen lilla lägenhet. Jobbet var ett dumt val för mig som är så konflikträdd och inte gillar att prata med okända människor i telefonen. Det varade i en månad innan jag bröt ihop fullständigt. Mycket värre än den förra gången. Jag så gott som låste in mig i det lilla lägenheten och låg i sängen dagarna i ända. Det verkade som jag skulle tvingas flytta tillbaka till England, vilket gjorde hela saken värre… Och för första gången i mitt liv funderade jag på allvar att ta livet av mig, jag till och med kollade på nätet om de olika sätten man kan göra det på, men längre än så kom jag inte. Det bestämdes att jag skulle flytta in med en vän och jobba åt honom mot mat och boende. Jag mådde ändå risigt dålig, och prestationen var, vad säger man? varierande. Jag fick träffa en psykolog som ändrade min medicin än en gång och det började kännas bättre. Men (varför måste det alltid finnas en ‘men’?) det nya medicin gav en oväntad biverkning. Jag fick ett allvarligt krampanfall, bröt en muskelled i armen och lades in på sjukhuset. Så var det mer ändring av mediciner och upp- och nedgångar. När allt hade börjat ljusna igen så kom det helt oväntat en av de värsta ångestattackerna jag haft i mitt liv. Jag visste inte ens att det var en sådan, eftersom symptomen var helt nya – kväljningar, kvävningskänsla, det liknade mer en allergi än ångest, så jag fördes in till sjukhuset igen för att jag inte kunde, eller upplevde att jag inte kunde, andas ordentligt. Efter det fick jag samtal med en kurator en gång i veckan, vilket hjälpte någorlunda. Sedan vid nyår 2010 träffade jag mitt livs stora kärlek och allt såg mycket ljusare ut. Jag flyttade in med denna fantastiska man redan i mars och flyttade då till Borås.

Efter jag flyttade in började jag söka arbete, och skickade otroligt många ansökningar. Jag förberedde mig för att eventuellt studera vid högskolan här, och eftersom det inte blev något jobb så började jag på högskolan nu i augusti. Till min stora besvikelse kom ångesten, depressionen och allt annat skit tillbaks, och hårt. Outhärdliga panikattacker, konstant ångest och stressreaktioner fyllde dagarna. Jag lyckades, med mycket hjälp, ta mig igenom de första proven, men efter det spårade det ur ännu mer och jag kände att jag inte klarade av att gå i skolan. Bråken och hemskheter som följde det får vänta tills en annan dag.

Men nu har jag ändrat medicinen igen, fått en riktig psykoterapeut som jag ska träffa under lång tid, förmodligen i flera år, och en psyksjuksköterska som jag har ständigt kontakt med. Jag vill så gärna bli kvitt ångesten och depressionen för all framtid, men vågar inte riktigt hoppas än…