depression

All posts tagged depression

Ångeståterfallet

Posted by Matti on 2013-04-23
Publicerat i: Personligt, Psykisk hälsa, Terapi. Taggat: , , , , , . 1 kommentar
Det tar emot att skriva detta inlägg. Dels på grund av att det väcker obehagliga minnen av den senaste tiden, som min hjärna gärna vill förtränga, och dels för att jag faktiskt skäms. Men det är kanske just därför man ska skriva, att få det ur sig. Och så slippa jag berätta historien om mitt misslyckande oftare än nödvändigt.
Som många av er redan vet, och som jag skrivit om tidigare, lider jag av svår ångest och depression, och att ibland är det lättare att hantera, och ibland snudden på omöjligt. Jag har tyvärr kommit in i en sådan svår period igen.
Det är svårt att säga när det egentligen började bli värre igen, det hände liksom gradvis. Men det gjorde att jag började hamna efter med studierna, vilket genererade en stress som skyndade på processen. Det finns säkert andra faktorer som spelat in, såsom att jag varit fysiskt sjuk, och att en familjemedlem har varit svårt sjuk.
Förra veckan var det dags att åka upp till Sundsvall och vara på högskolan, och jag lyckades, med stor möda, att ta mig dit. Men när jag låg sömnlös i det lilla rummet på vandrarhemmet började ångesten stiga kraftigt, och jag var vaken hela natten och stressade upp mig över de kommande dagarna. Jag mådde ganska dåligt när jag tog mig till högskolan på tisdag eftermiddag för en kort introduktion, men ändå tog jag mig dit – och fick den uppgift som vi skulle göra under veckan, en gruppanalys. Jag kom tillbaka till vandrarhemmet och försökte läsa litteraturen, och hitta det som skulle komma till användning. Men med varje rad jag läste steg ångesten ytterligare.
Den natten var en av de sämsta jag haft de senaste åren. Sömnlösheten i det där främmande rummet, oron över studierna, ångest över att få ångest, och en oro om att hamna ännu längre efter med studierna bidrog till att jag fick en fruktansvärt svår ångestattack, ensamt, mitt i natten och flera hundra kilometer hemifrån. Det slutade med att jag fick ringa sjukvårdsupplysningen och fråga om de kunde hjälpa mig. Jag fick åka till sjukhuset, och efter ett långt samtal med en psyksjuksköterska som också gav mig en ganska stark lugnande åkte jag, klockan sex, tillbaka till vandrarhemmet och det rummet som jag nu hade börjat hata med hela mitt väsen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunnat vara på högskolan hela dagen efter det. Det kändes hemskt att svika de andra i min grupp.
Jag ordnade dagen därpå ett möte med de båda kursansvariga, och berättade hur det låg till. Vi kom fram till att det bästa jag kunde göra var att sjukskriva mig ett litet tag, och göra om den här terminen i slutet av utbildningen, som en sjunde termin.
Efter mötet var känslorna blandade, minst sagt. Jag kände en stor lättnad över att pluggångesten kunde minska, och att jag inte behövde jaga upp mig inför det längre, men också en enorm besvikelse att jag än en gång misslyckats med att klara av livet som en normal människa. Och för det skäms jag också. När jag påbörjade utbildningen var det några, eller ja, ganska många som tyckte att jag aldrig skulle klara det – att de hade nu fått rätt kändes ganska nedslående.
Nu är jag i alla fall hemma, men jag känner fortfarande av en väldigt hög ångestnivå som lätt övergår i panik – jag brukar kalla detta för ‘efterskalven’, och jag har inte riktigt hittat någon bra strategi för att hantera det. Allt känns just nu ganska hotande och mörkt och jag sitter mest hemma utan att utföra något – vilket egentligen bara försvårar situationen. Men jag har inte energi till annat. Till och med att titta på TV känns som en utmaning just nu.
På torsdag ska jag till Göteborg och träffa min läkare (lång historia varför han inte är i Borås just nu…), och fixa det här med sjukskrivningen, och göra några eventuella medicinjusteringar. Men jag håller redan på att oroa mig över det. Hur ska jag klara resandet? Kommer ångesten vara hanterlig? Kommer jag ‘spåra ur’ på bussen? Kommer allt gå som jag vill hos läkaren? Frågorna snurrar runt i huvudet, och är, tillsammans med annat, anledningen till att jag sitter här klockan sju och bloggar efter att ha varit vaken hela natten.
Jag behöver dra mig ur denna situation, men av min erfarenhet är det en långsam och smärtsam process, och jag har inte så mycket tid på mig.
Jag ville gärna avsluta detta inlägg lite mer positivt, med något i stil med att ”det kommer nog att lösa sig”, men just nu känner jag mig inte tillräckligt optimistisk.

Att vilja ha en sjukdom

Posted by Matti on 2011-02-10
Publicerat i: Personligt, Psykisk hälsa. Taggat: , , , , . 4 kommentarer

Idag var jag på sjukhuset och hämtade ut en mätningsmaskin som jag ska slingra mig in i inatt för att mäta hur jag sover. Hur de tror att man kan sova lugnt med tuber i näsan, slingrar runt magen, en maskin fastspänd på bröstet och en konstig liten grej på fingret som måste tejpas fast är en helt annan fråga…

Anledningen till att de gör denna mätning är att få veta om jag lider av sömnapné. Somnapné är när de övre luftvägarna slappnar när man sover, och det kan då bli trångt i luftvägarna, vilket leder till snarkning och andningsuppehåll, och lägre syreintag, som gör att man inte kan sova ostört.

Min psykiatriker frågade mig för ett tag sedan om jag snarkade, vilket jag gör, och ganska högt, eller om jag får andningsuppehåll. jag bad min sambo hålla koll på mig och hur jag sover när han vaknar på morgonen och jag fortfarande sover, och han bekräftade att jag har andningsuppehåll och vänder och vrider mig i sängen mycket. Jag meddelade detta till psykiatrikern och han skickade en remiss till sjukhuset. Inget konstigt i det…

Men inatt är jag väldigt nervös, både för mätningen under natten och återbesöket hos läkaren imorgon. Men inte för att jag är rädd att de ska bekräfta att jag har sömnapné, utan det jag är rädd för är att de kommer att säga att det är inget fel. Jag vill ha sömnapné.
Men varför i hela friden skulle jag vilja ha en sjukdom som kan orsaka högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom eller till och med stroke? Svaret är ganska enkelt.

Som jag tidigare skrivit, har jag psykiska besvär i form av ångest och depression – jag känner mig konstant trött, stressad, har svåra minnesproblem och koncentrationssvårigheter och jag ifrågasätter min kognitivförmåga. Om man tittar på listan över symtom för människor som har sömnapné återfinns saker som trötthet,  sömnighet, koncentrationssvårigheter, dåligt minne och nedsatt kognitivförmåga, och även depression – väldigt många av de problem jag har kan ha orsakats av sömnapné. Jag tror inte en sekund att sömnapné är orsaken till alla mina problem, ångesten och depressionen beror snarare på min barndom och andra psykiska orsaker.

Svaret är då att om jag har sömnapné kan åtminstone min konstanta trötthet och kognitiva svårigheter, eller till och med några andra besvär, beror på detta snarare än på mina psykiska problem. Och sömnapné är lätt att behandla. Man får en liten maskin som heter CPAP (Continuous Positive Airway Pressure) som tillsammans med en mask över näsan och munnen skapar ett lätt lufttryck som håller luftvägarna öppna under natten. Med andra ord, är det mycket lättare att behandla sömnapné, med en medel som verkar oftast omedelbart, än att behandla mina psykiska besvär som kommer att ta flera år, och som jag kanske aldrig bli av med totalt.

Chansen att kunna må bättre direkt, med åtminstone någon form av symtomlindring, och därför ha det lättare att behandla mina psykiska problem fyller mig med hoppet som jag så länge saknat.

Det är därför som jag håller tummarna att jag lider av sömnapné.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Flattr this

Uppdatering 2011-02-10 19:00

Tyvärr visade det sig inte alls möjligt att sova med all denna utrustning på sig. Jag gick och la mig vid 3-tiden, somnade vid 4, och vaknade 5:30. Kunde inte somna om och så stängdes maskinen av vid kl. 8. Fick en mindre utskällning av läkaren som inte tyckte om mina sömnvanor. Det blev för lite data för att kunna göra en riktig mätning, så jag ska gå igenom hela plågan igen inatt. Men i den lilla mängden data som de hade fanns det inga tecken på sömnapné. Behöver nog inte säga att jag känner mig ganska deprimerad idag.

Här är jag

Posted by Matti on 2010-11-24
Publicerat i: Bloggen, Feminism, Personligt, Psykisk hälsa, Terapi, Uppväxt. Taggat: , , , , , , , , . 6 kommentarer

Idag bestämde jag mig för att börja igen med bloggandet (hade en sällsynt tråkig metroblogg för något år sedan). Jag kommer att blogga huvudsakligen om min sjukdom (som jag ska beskriva lite mer ingående längre ner) och terapin, framsteg, bakslag och allt däremellan, jag hoppas att bloggandet kommer att bli kathartisk för mig, samtidigt som den är intressant för andra att läsa samt kan kanske till och med hjälpa någon i samma situation! Men ibland blir det lite annat, eftersom jag har stort intresse för politik, är nämligen vänsterfeminist och medlem i F!, film (avgudar David Lynch), musik och HBTQ. Kanske lite annat om mitt liv kommer att tränger sig in också. Just nu bor jag med min underbara sambo och katten i Borås, men det har varit en lång resa hit!

Jag har lidit av generaliserat ångestsyndrom, panikångest och depression i ungefär 9 år. Det har varit uppåt och nedåt sedan det började på gymnasiet. Just nu är det tyvärr nere i botten. Men denna gång hoppas jag verkligen kunna ta mig ur detta helvete i mitt huvud, och bli en frisk och normal människa som klarar av saker utan att braka ihop fullständigt. Själva ångestattackerna varierar i svårighet, men det har hänt förekommit några riktigt skrämmande där jag haft kväljningar och en känsla av att tvungen sväller upp och då jag inte kan andas ordentligt, som att bli strypt av sin egen kropp. Sådana attacker vill jag aldrig uppleva igen. Min sjukdom skapar stora problem i alldeles vardagliga situationer, där hotet om en ny ångestattack är ständigt närvarande, och det påverkar även sömnen och mina relationer till andra, och gör att jag känner mig som en stor belastning för alla jag känner. Depressionen manifesterar sig också genom en stor lathet (enligt mig), eller motvilja till att göra saker, något som jag verkligen måste ta itu med. Enligt min terapeut saknar jag totalt självkänsla och självvärde, och jag ser mig själv som en skitgris och hackkyckling och förtjänar att bli behandlad så.

Men var har allt detta kommit ifrån? Ja, det är ett stort tema i min terapi, och det kompletta svaret ligger långt framme i tiden.

Något som har spelat en oerhörd stor roll är skolan och skoltiden. Jag var ständigt mobbad, först för att jag var kanske lite udda, sedan för att jag var tjock, och till slut kom det ut att jag var bög, och då spårade allting ur totalt. Jag blev bespottad, misshandlad (allvarligt, några gånger), förnedrad och kallad för alla möjliga saker. När jag tänker tillbaka till skoltiden kan jag fortfarande känna den rädslan som jag bar med mig varje dag till skolan för vad för hemskt som skulle inträffa den dagen. Och det var inte bara i skolan. Vi bodde väldigt nära skolan och det blev så att det var svårt att undvika dessa människor på sin fritid också vilket ledde till att man inte gärna gick ut. Jag såg en av de värsta mobbarna då jag åkte tillbaka under jul för något år sedan (på Scunthorpes nyöppnade gaybar, ironiskt nog), och så fort jag såg hans hemske ansikte kände jag mig 14 igen, och var skiträdd att något skulle inträffa, ett bevis för hur mycket detta har påverkat mig. Trots alla mina försök att få ‘de vuxna’ att ta mig och situationen på allvar så hände det ingenting, skolan gjorde precis ingenting även efter jag polisanmälde vissa som misshandlat mig, och mina föräldrar struntade i mina dagliga vädjan om att byta skola. Detta pågick under hela grundskolan.

Samtidigt som problemen i skolan, uppstod det problem även hemma. min syster blev sjuk i depression och anorexi och, i raka motsatsen till mig, uttryckte sig hennes depression genom att hon rasade och skrek åt alla hela tiden och krävde all min mammas tid, och jag hamnade då i skymundan.
Jag har aldrig varit nära min pappa, och vi är inte så lika som människor, under min uppväxt satt han nästan alltid huvudet i en bok, oftast i ett helt annat rum (både bokstavligen och bildligt). Jag har aldrig riktigt känt att han brytt sig om mig, och att han egentligen tyckte barn var bara jobbiga. När jag gick upp i vikt runt 8 års åldern började han kalla mig för ‘the blob’, tills jag var större än honom. Min mamma tycker att han egentligen har någon form av Aspergers som kanske kan förklara en del, men såren sitter kvar än.

Både mina föräldrar är väldigt religiösa, och frikyrkliga. De är oerhört aktiv inom Methodiströrelsen än idag, även som predikanter. Så jag behöver knappast säga att jag hade en religiös uppväxt och gick i kyrkan varje söndag och lärde mig om mina synder. Den största, så klart var att jag var bög. Jag var tvungen till att höra hur fel och onaturligt det var, och även att jag ska brinna i helvete, även Gud tyckte illa om mig. Som du kanske kan gissa gick det inte riktigt hem hos mina föräldrar när de fick reda på min sexualitet. Till och med nu undviker jag och min mamma att prata om min sexualitet, vilket leder till att man pratar lite i kod med varandra, lite löjligt kanske. Men hon vet att jag lever nu ihop med min sambo och att vi är ett riktigt par, fast jag undrar hur hon skulle reagera om en bröllopsinbjudning kom med posten?

Det är mycket kvar att utforska när det gäller min familj, och hur de har påverkat mig och deras roll i att jag blev sjuk – att jag aldrig kan bestämma mig och att jag låter alla andra besluta över mitt liv stämmer kanske från hemmet, att jag vill bli styrd så, eftersom jag vet inte själv vad man ska göra, och om jag bestämde något så skulle det säkert vara fel ändå.

Men sjukdomen visade sig först på mitt andra år på gymnasiet. Gymnasietiden hade varit en stor vändpunkt i mitt liv, jag hade vänner, mobbningen tappade av och jag började mitt första riktigt förhållande. Jag hade haft influensa i någon vecka, och gick tillbaka till skolan när det var prov (jag ska inte uttråka dig med detaljer om det engelska skolsystemet), och då hände det – illamående, svettningar, panik, förvirring och allt möjligt svepte över mig gång på gång. Jag har också emetofobi (rädsla för spya/att spy) som gjorde det hela värre. Jag visste inte var det var då, och det var jävligt skrämmande. Det tog över mitt liv totalt. Jag låg på soffan insvept i en filt, vägrade vara ensam, åt ingenting och grät nästan hela tiden. Ångesten var ständigt på högsta nivå och jag var knäckt. Min mamma är läkare och kunde gissa vad det var, men jag fick ändå hembesök av en annan läkare som bekräftade diagnosen. Jag tror det var mer än två månader innan jag vägrade gå utanför dörren. Jag fick Seroxat och Stesolid och väldigt sakta började må bättre. Jag gick också en väldigt kort tids KBT-behandling, mest mot emetofobin. Gymnasieskolan hade varit så oförstående och rentav elak mot mig att jag bestämde att nästa termin börja om på ett annat gymnasium, som låg i Grimsby. Där lyckades jag ganska bra, problemen var aldrig borta men jag kunde klara studierna, hade vänner och ja, det var ganska trevligt.

Efter 4 år på gymnasiet var det dags att börja på universitetet i London, Scandinavian Studies såklart, eftersom mitt mål i livet var att flytta till min älskade Sverige. Första året gick väldigt bra tyckte jag, lite mobbning förekom från vissa andra i korridoren, men jag hade mina studiekamrater, som delade mitt stora intresse, och ‘riktiga’ nordiska vänner!  Men jag blev återigen sjuk och denna gång spydde, på universitetet, min största mardröm. Och det försvårade allting, men jag lyckades ändå klara året. När vi kom tillbaka efter sommarlovet flyttade jag och ett par kompisar och någon de kände in i en liten lägenhet i Camden. Jag hade mått ständigt sämre under sommaren och läkaren bestämde att det var dags att ändra min medicinering, Mirtazapin skulle vara svaret! Det var det inte. Jag var yr, hade sömnparalys, fick hallucinationer (väldigt otäcka sådana som en död flicka vid mitt fönster) och ångesten spårade ur. Jag kunde inte klara av att gå i skolan. Men jag stannade i London med avsikt att börja studera igen året därpå. Kompisarnas kompis var inte direkt trevlig mot mig i början, men med tiden blev det allt värre, jag blev hans hackkyckling och syndabock och vad man nu kan tänka sig. När jag var tillbaka på universitetet hade han börjat knarka, och de två som var mina vänner hade flyttat ut. Då blev det outhärdligt. Han skrek och trampade på mina saker och även skrek mot min mor om ‘hur kunde hon uppfostra en sådan kukjävel som jag?’. Men en dag kom jag hem, i november, och satte på elementen eftersom det var skitkallt, för en hög, paranoid ekomänniska var detta tydligen för mycket och han slog mig, flera gånger i ansiktet så jag tappade en tand. Snabbt flyttade jag därifrån, till en annan lägenhet där massa andra problem förekom, sedan till en studentkorridor. Jag hade klarat av år 2 på universitetet och nu var det dags för utlandsstudier i Växjö, i min älskade Sverige!

Det gick inget vidare på Växjö Universitet för sig, jag mer eller mindre sket i studier, jag förstod ändå inte tillräckligt kändes det som. Men jag var i Sverige! Jag hittade massa vänner på RFSL i Växjö och trivdes för det mesta. Jag bestämde mig att inte flytta tillbaka till England och studierna, och istället bestämde att jag ville stanna i detta fantastiska land och arbeta. Jag fick ett jobb som säljare, som gick asdåligt och där jag förlorade pengar genom att jobba, men sedan fick jag ett annat försäljningsjobb på GodEl, på sommaren var vi ute i Växjö och sålde våra elabonnemang, och till höst blev jag befordrad till stadschef då verksamheten flyttas till IKEA i Kalmar, allt gick väldigt bra i början, men sedan började det bli lite strul, och ångesten och depressionen tog överhand en gång till. Jag blev sjukskriven på 75%, fick lite ändringar i mediciner, och någon tant att träffa då och då. Jobbet uteblev vid årsskiftet och jag kände mig lite bättre, och sökte jobb som en galning. Till slut hamnade jag på en kundtjänst på andra sidan länet och flyttade till Älmhults kommun, till min egen lilla lägenhet. Jobbet var ett dumt val för mig som är så konflikträdd och inte gillar att prata med okända människor i telefonen. Det varade i en månad innan jag bröt ihop fullständigt. Mycket värre än den förra gången. Jag så gott som låste in mig i det lilla lägenheten och låg i sängen dagarna i ända. Det verkade som jag skulle tvingas flytta tillbaka till England, vilket gjorde hela saken värre… Och för första gången i mitt liv funderade jag på allvar att ta livet av mig, jag till och med kollade på nätet om de olika sätten man kan göra det på, men längre än så kom jag inte. Det bestämdes att jag skulle flytta in med en vän och jobba åt honom mot mat och boende. Jag mådde ändå risigt dålig, och prestationen var, vad säger man? varierande. Jag fick träffa en psykolog som ändrade min medicin än en gång och det började kännas bättre. Men (varför måste det alltid finnas en ‘men’?) det nya medicin gav en oväntad biverkning. Jag fick ett allvarligt krampanfall, bröt en muskelled i armen och lades in på sjukhuset. Så var det mer ändring av mediciner och upp- och nedgångar. När allt hade börjat ljusna igen så kom det helt oväntat en av de värsta ångestattackerna jag haft i mitt liv. Jag visste inte ens att det var en sådan, eftersom symptomen var helt nya – kväljningar, kvävningskänsla, det liknade mer en allergi än ångest, så jag fördes in till sjukhuset igen för att jag inte kunde, eller upplevde att jag inte kunde, andas ordentligt. Efter det fick jag samtal med en kurator en gång i veckan, vilket hjälpte någorlunda. Sedan vid nyår 2010 träffade jag mitt livs stora kärlek och allt såg mycket ljusare ut. Jag flyttade in med denna fantastiska man redan i mars och flyttade då till Borås.

Efter jag flyttade in började jag söka arbete, och skickade otroligt många ansökningar. Jag förberedde mig för att eventuellt studera vid högskolan här, och eftersom det inte blev något jobb så började jag på högskolan nu i augusti. Till min stora besvikelse kom ångesten, depressionen och allt annat skit tillbaks, och hårt. Outhärdliga panikattacker, konstant ångest och stressreaktioner fyllde dagarna. Jag lyckades, med mycket hjälp, ta mig igenom de första proven, men efter det spårade det ur ännu mer och jag kände att jag inte klarade av att gå i skolan. Bråken och hemskheter som följde det får vänta tills en annan dag.

Men nu har jag ändrat medicinen igen, fått en riktig psykoterapeut som jag ska träffa under lång tid, förmodligen i flera år, och en psyksjuksköterska som jag har ständigt kontakt med. Jag vill så gärna bli kvitt ångesten och depressionen för all framtid, men vågar inte riktigt hoppas än…