Jag har nog alltid haft feministiska värderingar, men det är bara under den senaste tiden som jag verkligen engagerat mig och fördjupat mig i feminism, och gått med i Feministiskt Initiativ.

Jag har just läst färdigt den, för det mesta, lysande boken ‘Feminism‘ av Lena Gemzöe (som, för övrigt jag rekommenderar alla som är intresserade av eller nyfiken på feminism att läsa) och lärt mig mer om feminismens olika grenar, dess historia och vilka utmaningar som vi feminister står inför i dagsläget . Men när hon tar upp manliga feminister känns det mer som en bihang, och hon verkar inte direkt överpositiv till feministiska män, fastän inte negativ – hon citerar mansforskaren Michael Kimmel som säger att män ska vara kvinnliga feministers ‘stödpatrull’ och att de ska inse att medan de kan vara en del av den feministiska revolutionen är de inte dess viktigaste del. Jag förstår, jag verkligen förstår att när androcentrism är så utbrett i väldigt många sammanhang att man inte vill lyfta fram männen i feminism alldeles för mycket. Jag förstår också att som man har jag inte lika direkta erfarenheter av det kvinnoförtrycket som råder världen över. Men att marginalisera manliga feminister gynnar ingen, enligt min mening. Jag kan brinna lika mycket för mina feministiska värderingar trots att jag är man, eller hur? Jag skulle välkomna lite forskning inom gruppen manliga feminister så att vi inte anses som en kuriosa eller värre.

Att kalla sig öppet manlig feminist innebär också att man möter massvis med fördomar. Jag har blivit utfrågad av till och med en psykolog om att det kanske handla om att ‘straffa’ eller ‘avsnoppa’ mig själv. Många ser på feministiska män som mesar eller ‘tofflor’, och en enkel sökning på ‘manliga feminister’ på Google visar en överväldigande negativ attityd gentemot manliga feminister – ‘de vill bara göra det för att få ligga’ (vilket i mitt fall verkligen inte stämmer, eftersom jag är homosexuell), ‘det är en form av självhat’ eller att ‘de vill bara göra sig populära’. Till och med idioternas konung Pär Ström har skrivit att manliga feminister är bedrägare eller opportunister, och jämför detta opportunism med nazismens framgångar i Tyskland. Han avslutar med att manliga feminister ‘är män som bekämpar sitt eget kön’. Ett påstående jag har hört tusen gånger. Och ett som verkligen inte stämmer.

Att patrikartet ger makten till män kan ses som en argument till varför män inte bör vara feminister. Varför vara villig att ‘offra’ sin överlägsna position så att säga? Måhända att jag är en man som inte har så mycket makt att förlora, men mer sannolikt är det att jag varken kan eller vill utnyttja andra på det sättet – hur i helvete kan man i gott samvete tycker det är bra att kvinnor tjänar i genomsnitt 83% av det män gör till exempel? Det är kampen för sann jämställdhet och riktig rättvisa som engagerar mig. Det är bland annat en fråga om etik och principer.

Argumenten om att man ‘avsnoppa’ sig själv eller på något sätt gör sig mindre ‘manlig’ genom att vara feminist ser jag som en annan form av patriarkalt förtryck, att det ‘kvinnliga’ är underordnade det ‘manliga’, och att inte vara ‘manlig’ nog är något att skämmas för. Denna argument ska inte beröra en sann feministisk man därför att för mig är vad som anses vara ‘kvinnligt’ minst lika viktigt som det som anses ‘manligt’. Dessutom tror jag på ett konstruktivistiskt syn på kön, det vill säga att de egenskaper som ska vara ‘manliga’ och ‘kvinnliga’ är sociala konstruktioner som är tilldelad individer vid födelsen, och inte något biologiskt. Jag har inga problem med att säga att jag har en blandning av traditionella ‘kvinnliga’ och ‘manliga’ egenskaper, intressen och så vidare, vilket jag tror är sant när det gäller de flesta människor. Även om vissa försöker förtrycka det ‘kvinnliga’ i sig, just på grund av att det anses mindervärdig.

Utöver allt detta så tror jag att feminism är bra för män också. Befrielsen från cementerade könsroller gagnar både kvinnor och män, då det tillåter man att vara den som man vill vara, istället för att vara den som samhället eller patriarkatet bestämmer. Rikare relationer och erfarenheter med kvinnor och barn kan män också få i ett feministiskt samhälle. Och, för att använda ett konkret exempel, får pappor tillbringa mer tid med sina barn utan att känna pressen att de måste vara den ‘försörjande’ eller sätta arbete före familjen. Jag tycker att män också har att vinna i en jämnare fördelning av det obetalda omsorgsarbete som nu mest faller på kvinnorna, att män får chansen att utvecklas och komma i närmare kontakt med sina närmaste och sina egna känslor.

Med andra ord finns det många anledningar till att jag är manlig feminist. En tro på allas lika värde, ett hopp om befrielse från tvångströjan som patriarkatet sätter på både män och kvinnor, en brinnande engagemang för att kvinnor inte längre ska vara mindervärdiga eller förtryckta och för att jag har en insikt i den riktiga feminismen, och inte skräckbilden av feminism som är så fel, men ändå så vanligt.

Jag är stolt över att vara manlig feminist, och är särskilt stolt att vara medlem i Feministiskt initiativ, som kämpar för de värderingar som alla feminister delar, och som jag håller nära.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, manliga feminister, politik, jämställdhet, feministiskt initiativ