panikångest

All posts tagged panikångest

Ångeståterfallet

Posted by Matti on 2013-04-23
Publicerat i: Personligt, Psykisk hälsa, Terapi. Taggat: , , , , , . 1 kommentar
Det tar emot att skriva detta inlägg. Dels på grund av att det väcker obehagliga minnen av den senaste tiden, som min hjärna gärna vill förtränga, och dels för att jag faktiskt skäms. Men det är kanske just därför man ska skriva, att få det ur sig. Och så slippa jag berätta historien om mitt misslyckande oftare än nödvändigt.
Som många av er redan vet, och som jag skrivit om tidigare, lider jag av svår ångest och depression, och att ibland är det lättare att hantera, och ibland snudden på omöjligt. Jag har tyvärr kommit in i en sådan svår period igen.
Det är svårt att säga när det egentligen började bli värre igen, det hände liksom gradvis. Men det gjorde att jag började hamna efter med studierna, vilket genererade en stress som skyndade på processen. Det finns säkert andra faktorer som spelat in, såsom att jag varit fysiskt sjuk, och att en familjemedlem har varit svårt sjuk.
Förra veckan var det dags att åka upp till Sundsvall och vara på högskolan, och jag lyckades, med stor möda, att ta mig dit. Men när jag låg sömnlös i det lilla rummet på vandrarhemmet började ångesten stiga kraftigt, och jag var vaken hela natten och stressade upp mig över de kommande dagarna. Jag mådde ganska dåligt när jag tog mig till högskolan på tisdag eftermiddag för en kort introduktion, men ändå tog jag mig dit – och fick den uppgift som vi skulle göra under veckan, en gruppanalys. Jag kom tillbaka till vandrarhemmet och försökte läsa litteraturen, och hitta det som skulle komma till användning. Men med varje rad jag läste steg ångesten ytterligare.
Den natten var en av de sämsta jag haft de senaste åren. Sömnlösheten i det där främmande rummet, oron över studierna, ångest över att få ångest, och en oro om att hamna ännu längre efter med studierna bidrog till att jag fick en fruktansvärt svår ångestattack, ensamt, mitt i natten och flera hundra kilometer hemifrån. Det slutade med att jag fick ringa sjukvårdsupplysningen och fråga om de kunde hjälpa mig. Jag fick åka till sjukhuset, och efter ett långt samtal med en psyksjuksköterska som också gav mig en ganska stark lugnande åkte jag, klockan sex, tillbaka till vandrarhemmet och det rummet som jag nu hade börjat hata med hela mitt väsen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunnat vara på högskolan hela dagen efter det. Det kändes hemskt att svika de andra i min grupp.
Jag ordnade dagen därpå ett möte med de båda kursansvariga, och berättade hur det låg till. Vi kom fram till att det bästa jag kunde göra var att sjukskriva mig ett litet tag, och göra om den här terminen i slutet av utbildningen, som en sjunde termin.
Efter mötet var känslorna blandade, minst sagt. Jag kände en stor lättnad över att pluggångesten kunde minska, och att jag inte behövde jaga upp mig inför det längre, men också en enorm besvikelse att jag än en gång misslyckats med att klara av livet som en normal människa. Och för det skäms jag också. När jag påbörjade utbildningen var det några, eller ja, ganska många som tyckte att jag aldrig skulle klara det – att de hade nu fått rätt kändes ganska nedslående.
Nu är jag i alla fall hemma, men jag känner fortfarande av en väldigt hög ångestnivå som lätt övergår i panik – jag brukar kalla detta för ‘efterskalven’, och jag har inte riktigt hittat någon bra strategi för att hantera det. Allt känns just nu ganska hotande och mörkt och jag sitter mest hemma utan att utföra något – vilket egentligen bara försvårar situationen. Men jag har inte energi till annat. Till och med att titta på TV känns som en utmaning just nu.
På torsdag ska jag till Göteborg och träffa min läkare (lång historia varför han inte är i Borås just nu…), och fixa det här med sjukskrivningen, och göra några eventuella medicinjusteringar. Men jag håller redan på att oroa mig över det. Hur ska jag klara resandet? Kommer ångesten vara hanterlig? Kommer jag ‘spåra ur’ på bussen? Kommer allt gå som jag vill hos läkaren? Frågorna snurrar runt i huvudet, och är, tillsammans med annat, anledningen till att jag sitter här klockan sju och bloggar efter att ha varit vaken hela natten.
Jag behöver dra mig ur denna situation, men av min erfarenhet är det en långsam och smärtsam process, och jag har inte så mycket tid på mig.
Jag ville gärna avsluta detta inlägg lite mer positivt, med något i stil med att ”det kommer nog att lösa sig”, men just nu känner jag mig inte tillräckligt optimistisk.

Ångestens återkomst: Onda cirklar och röda björnar

Posted by Matti on 2011-04-16
Publicerat i: Personligt, Psykisk hälsa, Terapi. Taggat: , , , , , . 1 kommentar

Hjärtat slår snabbare, andningen blir ytligare och svårare, yrsel och illamående slår till och en känsla av ren skräck strömmer genom hela kroppen. Det är min gamla ‘vän’, ångest, som tar över.

Att skriva ‘ångestens återkomst’ är kanske lite missvisande då jag haft dessa problem i nästan 10 år nu, och ångesten har ständigt varit vid min sida. Men som det mesta i livet går det i perioder. Ibland är det lugnare, ibland svårare. Och just nu är det svårt. Ångesten har varit påtagligt starkare de senaste dagarna/veckorna, och har nått kulmen inatt. Min psykolog bad mig ge min ångest en färg, och det första jag tänkte på var röd. Sedan bad han mig nämna ett djur som reflekterade ångesten, och spontant så sa jag ‘en björn’. Så nu står denna stora, röda björn väldigt nära mig, och väntar på sin chans att anfalla.

Men varför har det blivit såhär igen, kan man undra, och jag har ingen enkel svar. Det finns snarare många orsaker som lett till denna ångesthöjning. En bidrande orsak kan mycket väl vara den nedtrappning av min medicinering som nu pågår, både sömntabletter och lugnandemedel, då man kan lätt får abstinensbesvär som, till exempel, ökad ångest. Att denna kan vara en orsak är för mig ganska skrämmande, eftersom det medför en idé om att det inte går att kontrollera ångesten som uppstår av just abstinens. Men ironiskt nog är det nog tanken om att ångesten kan stiga som bidrar mest till den ökade ångesten. Man är helt enkelt rädd för sin rädsla. Jag minns de riktigt svåra panikattacker från förra året, då jag upplevde det extremt svårt att andas och det kändes som tungan svällde upp i munnen och halsen, och utöver det förekom kväljningar nästan varje minut. Det var så fruktansvärt obehagligt och skrämmande, och att kämpa igenom en sådan attack kräver nästan mer energi än jag har. Så det kanske inte är så konstigt att när jag tänker på dessa panikattacker känner jag denna klump i halsen och sträver efter att få i mig mer luft. Man är sin egen värsta fiende som man säger.

I onsdags fick jag en attack i slutet av gruppterapin, som började med att jag blev yr och mådde illa. Och så dök det upp en konstig tanke i mitt huvud – vad är det som hindrar att jag får en fullbördad panikattack just nu? Och svaret blev ‘inget’, inte så lugnande. Att känna att ångesten börjar bli utom min kontroll förhöjer då ångestnivån. Gruppterapin är möjligen också en orsak till förhöjd ångest för mig – jag kan känna stark prestationsångest innan vi börjar med någon aktivitet, samtidigt som jag inte riktigt är nöjd med den, och känner att nivån är alldeles för låg när vi sitter och göra djur i lera – detta betyder, såklart, att jag måste göra någon av de sakerna jag fruktar mest. Nämligen att säga ifrån, och berätta för kursledarna hur jag känner. Tänk om de blir arga, eller ännu värre ledsna eller besviken på mig? Dessutom är jag så osäker på mig själv att jag undrar om kanske de vet bättre än jag vad som är bra för mig.

Med allt detta i åtanke framstår de kommande dagarna som väldigt skrämmande. Fruktan att man ska må sämre eller inte klarar av saker gör att de enklaste uppgifterna/aktiviteterna, som att ens lämna lägenheten, verkar ibland helt omöjliga att genomföra, åtminstone inte utan en jävla massa ångest. Och så är vi tillbaka i onda cirklar igen. Jag oroar mig över möten och även över att vi ska åka bort nästa vecka, vilket jag gärna vill göra, – tanken att få ångest när man är långt hemifrån är väldigt skrämmande för mig. Jag tycker så synd om min stackars sambo, som nu har en veckas påsklov, eftersom han måste stå ut med mina morbida utspel. Jag är oerhört orolig för att göra honom ledsen eller besviken då han betyder otroligt mycket för mig, och jag vet hur frustrerande det är när jag inte fungerar som jag ska.

Jag vill gärna vara kvitt detta ångesthelvete, som ni säkert förstå. Det är inte bara obehagligt, deprimerande och hämnande utan också något som påverkar min framtid, och mina möjligheter i livet. Jag har nyligen fått besked att de nu tror att ångesten och depressionen kan vara symptomer istället för själva åkomman. Efter en utredning med en psykolog och en psykiatriker tror de nu att mina psykiska sjukdomar är symptomer av bakomliggande personlighetsstörningar – mest en osjälvständighetsstörning, med stora drag av fobiskstörning och borderlinestörning. Vad detta innebär är jag inte helt säker på än, men en remiss ska skickas till en avdelning som behandlar just personlighetsstörningar, och då kommer jag möjligen går i MBT (mentaliseringsbaserad terapi) eller DBT (dialektisk beteendeterapi), men det kommer att ta tid innan jag börjar med något, som vanligt. Hur dessa terapiformer kommer att se ut, och i hur stor grad de kan hjälpa mig vet jag inte riktigt än, men jag hoppas verkligen att det kan hjälpa, även om magkänslan gör mig lite orolig att dessa terapiformer kommer inte ha så stor effekt.

Hur som helst, jag måste, måste, försöka ta mig igenom de tuffa dagarna som väntar, även om abstinensbesvär och ångest över detsamma reser sig upp som denna stora, röda björn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Flattr this

Den långa vägen till Malmö

Posted by Matti on 2011-03-04
Publicerat i: Feminism, Psykisk hälsa. Taggat: , , , , , . Kommentera

Det är svårt att skaka sig fri från ångestens bojor. Och svårare är det när man har låtit den styra ens handlingar under väldigt lång tid.

Efter mycket om och men, och med lite övertygande från min sambo och några snälla F!-are på twitter, bestämde jag mig att ja, jag ska åka ner till Feministiskt initiativs kongress i slutet av månaden. Men ända sedan jag skickade iväg mejlet och betalade har ångesten stigit, påtagligt. Jag är orolig att jag tagit ett alldeles för stort steg. Hur ska jag klara av en hel kongress när jag får ångest bara från att gå och handla eller även äta på en restaurang?

De många orosmomenten blir till ett stort berg som hindrar mig från att komma fram. Den första frågan som kommer upp är om jag ens klarar av att resa dit? Jag försöker påtala för mig själv att jag gjort långa resor förut, mycket längre än till Malmö, och ingen katastrof har inträffat, förutom en svag illamående ibland. Men jag kan lätt svara mig själv att jag kanske inte mådde lika dåligt då, och har inte byggt upp självförtroendet tillräckligt än.

Jag ogillar att känna mig instängd, och att vara på kongressen kanske kan kännas lite så, alltså om man är långt in i byggnaden, jag måste känna att jag kan springa ut, om jag skulle behöva det. Jag är extremt orolig för att få panikångest, alltså en riktig attack, under kongressens gång. En sådan med kväljningar och andningssvårigheter. Jag tänker på hur jag skulle ta mig ut, och vart jag skulle vända mig. Jag kan knappast springa hem och gömmer mig i trygghet under täcket. Och jag kan definitivt inte köra hem med sådan ångest, det vore ren självmord. Så vart skulle jag ta vägen, och vem skulle komma och hålla om mig och säga att allt kommer bli bra?

Jag har inte löst boendet än, men det lutar åt IBIS-Malmö, som ligger i närheten av kongressen – men det är inte det billigaste stället att övernatta. Men jag får nog offra mig ekonomiskt för att få ett lite tryggare och närmare ’tillfälligt hem’ under helgen. Jag får nog räkna med ångest under måltider och så.

Jag är också väldigt nervös inför själva kongressen. Tänk om jag inte förstår det som sägs? Att jag missuppfattar någon, eller om någon missuppfattar mig? Eller att jag helt enkelt inte hänger med? Jag är långt ifrån den mest insatta i alla F!:s politikområden, även om jag försöker läsa på, och mina språkkunskaper i svenska är långt ifrån perfekta! Och jag oroar mig att mina åsikter kommer att vara fel eller ogenomtänkta. Och så har vi det där med det sociala. Ofta när jag är nervös har jag fysiskt svårt att prata eller ens kommer på något att säga, så jag är orolig att jag kommer att uppfattas som frånvarande eller ointresserad, eller rentav lite kalops i kantarellen, vilket jag i och för sig är. Tankarna går till när jag gick i gruppterapi, och var så fåordig inför de andra att  jag helt enkelt inte kunde hålla ett samtal flytande.

Och då kommer vi till den gamla godingen som följt mig genom livet: Ingen kommer att tycka om mig. Jag kommer att vara ensam. Ingen kommer att vilja prata med mig. Jag är ett socialt missfoster. Det hela blir lite försvårad när jag tänker på de fantastiska personerna som jobbar inom F! som är så kloka, så coola och så bestämda. Jag känner mig helt enkelt värdelös i jämförelse. Varför skulle sådana underbara människor bry sig om att prata med oviktiga lilla mig? Att jag redan känner till flera medlemmar via twitter, och pratar/pratat med en stor del av dem borde kännas som en lättnad, men det innebär också en fruktan att de kommer att ‘genomskåda’ mig som dum och irriterande.

Man kan då fråga sig varför jag skulle vilja utsätta mig för allt detta. Men det finns många anledningar – jag känner att jag vill vara med. Om jag inte hade haft mina ångestproblem hade jag inte tvekat en sekund. Jag vill känna att jag kanske gör en liten skillnad här i livet. Och jag längtar efter gemenskap, och känslan som den ger. Att vara tillsammans med likasinnade och delar gemensamma mål med dem. Jag måste också göra något. Sitter jag hemma och är rädd för allting kommer jag aldrig att bli frisk.

Min terapeut utfrågade mig idag om varför jag är med i F! och brinner för feministiska frågar. Han tyckte det var intressant på något sätt att jag identifierar mig som feminist. Jag vet inte vad hans slutsats vara, om det än blev någon, men att sitta och prata om feminism stärkte min vilja att fortsätta kämpa för den. Han undrade också varför jag bestämde mig att ta på mig en, för mig, väldigt stor grej. Svaret är nog att jag brinner för feministiska frågor, och känna någonstans att det är min plikt att vara med. Jag har förut skrivit ganska ingående om min syn på manlig feminism, och det var den förklaringen som jag gav till både terapeuten och min egen mor, som också känner sig en aning förvirrad över mina politiska åsikter. konstigt med tanken på att har sett på henne, hur hon sliter och hur hon bli behandlad av sin man och övriga manliga läkare har bidragit till mitt feministiska synsätt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget. Med så lång tid kvar till kongressen hinner jag åka på den känslomässiga berg- och dalbanan många gånger. Men jag ska kämpa och försöka minska ångesten. Gå igenom allt jag är rädd för och analysera det. Jag ska prata också mer med både min terapeut och min psykiatriska sjuksköterska om det och se om de har några tips om hur jag kan bära mig åt under kongressen. Det blir en lång väg till Malmö emotionellt, och en tuff helg för mig, men jag är säker att det kommer vara värt det.

En sista grej – Jag vill  be alla de F!-are som läser detta eller kommer ihåg mig från twitter att inte vara rädd för att hälsa, gärna med en kram, och be er ha lite tålamod med mig. Allt blir lättare om man inte känner sig ensam!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Flattr this

Korta tankar om Petzäll-affären

Posted by Matti on 2011-02-07
Publicerat i: Personligt, Politik, Psykisk hälsa. Taggat: , , , , . 5 kommentarer

Jag har faktiskt träffat William Petzäll. På en debatt hos RFSL Borås, inför valet 2010. Och det första intrycket jag fick av honom var att han var en självupptagen, oansvarig bratunge som brydde sig mer om sitt utseende än sin politik. Hans strategi där var att försöka skylla allt på ‘etablissemanget’ och islam men, som man kan förvänta sig, var han inte direkt villig att prata om Sverigedemokraternas bakåtsträvande familjepolitik, HBTQ-rättigheter eller partiets taskiga syn på kvinnor och jämställdhetsarbete.

Hans fantastiska uttalanden på valnatten:

”Jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar!”

Där han verkade också ganska berusad, bara cementerade mina tidigare intryck av denna charlatan. Hans medverkande i SVT:s dokumentär Vägen till riksdagen visade också en fåfäng brat som spred sitt hatiska budskap mellan vistelser på solarier.

Det var kanske då inte så chockerande att Petzäll omhändertogs av polisen i lördagskväll för fylleri efter att ha blandat kopiösa mängder alkohol med tabletter på en förfest i lägenheten han delar med sitt ex. Tabletterna skulle ha varit blodtrycksmedicin, vilket visade sig vara ett lögn. Det blev ingen stor nyhet i de traditionella medierna, förutom kvällstidningarna – tänk om Jytte Guteland eller Adam Cwejman gjorde likadant, vilket uppror det skulle bli! En bra analys av den mediala bevakningen, eller brist därav finns hos Ulf Bjereld, och är inte fokuset för detta inlägg.

Efter detta bekräftade Sverigedemokraternas  Sven-Olof Sällsröm att Petzäll ska ta en ‘timeout’ och bli sjukskriven från sina poster. Vad då sjukskriven?, tänkte jag och många andra.

Men sedan kom ett skriftligt uttalande från själva Petzäll som fick mig att stanna till:
”Upprinnelsen till nattens händelse ligger drygt ett år tillbaka i tiden. Under en tågresa till Lund blev jag oprovocerat attackerad av en psykiskt sjuk man som försökte hugga ihjäl mig med en kniv och jag lyckades med nöd och näppe undkomma med livet i behåll. Händelsen, som för mig skulle visa sig bli mycket svårbearbetad, gjorde att jag drabbades av återkommande panikångestattacker. Den pyskiska stress som följt med valrörelsen och riksdagsinträdet har tyvärr förvärrat situationen och försvårat mitt tillstånd.
För att lättare kunna bearbeta mina problem och för att kunna fullgöra min uppgift som riksdagsledamot har jag av läkare fått utskrivet starka ångestdämpande mediciner. Jag borde ha förstått att dessa mediciner inte bör kombineras med intag av alkohol, men detta var ändå vad som skedde under gårdagskvällen.”

Det första jag tänkte var kan detta vara sant? Eller är det åter ett försök från Sverigedemokraterna att skylla ifrån sig och göra sig till martyrer? Min kommande analys bygger på att det han skrivit är sanningen, fast det betyder inte att han är bortom tvivel, själv kommer jag inte vara helt tillfreds förrän jag hör ett läkarutlåtande eller liknande!

Ni som läser denna blogg regelbundet vet att jag själv har haft problem med panikångest och depression i många år, och det har varit ett helvete för mig, och om uppgifterna stämmer kan jag känna någon form av medlidande med Petzäll, vilket i sig är lite oroväckande.

Panikångest är hemskt att uppleva, den kan nästan förlama en och är ett problem som ofta bagatelliseras. Jag har själv känt skam inför att berätta att jag lider av ångest och depression, eftersom det kan ses som ett tecken på svaghet, och det är helt sannolikt att det har varit ännu värre för Petzäll med tanke på den machoistiska grabbkulturen som präglar Sverigedemokraterna. Vilket gör det nästan förståeligt att han inte ville erkänna att han tar ångestdämpande mediciner.

Att han dock påstår att han inte visste att denna typ av medicinering inte ska blandas med alkohol tror jag inte en sekund på. För mig har det påtalats av läkare, apotekare och sjuksköterskor åtskilliga gånger och det står även på lappen som kommer med medicinen. Att han då blandade dessa med stora mängder alkohol tyder på antingen en total oansvarighet, vilket gör att man kan ifrågasätta hans lämplighet som politiker ännu mer, eller någon form av självdestruktivt beteende och i så fall borde han genast söker kontakt med en psykolog.

I nu läget känner jag mig oerhört kluven inför Petzäll och hans situation.  Å ena sidan har vi här en man som står emot allt som jag står för och som har tidigare visat en sådan brist på respekt för inte bara minoriteterna i detta land utan också Sverigedemokraternas egna väljare. En man som har återigen gjort bort sig allvarligt och som kan ha mist det redan ganska låga förtroendet han hade. Men å andra sidan, om uppgifterna stämmer, är han en människa som likt mig lider av en allvarlig psykisk åkomma och som har kommit ut med det, vilket förtjänar lite respekt, särskilt med tanken på vem han är och partiet han företräder. Och med detta i åtanke kan jag medge att jag tycker att vi ska visa lite respekt för honom denna gång och inte stigmatisera honom på grund av sin sjukdom. Men det betyder inte att jag inte kommer fortsätta ifrågasätta, kritisera eller debattera hans åsikter, politik eller hans lämplighet som förtroendevald politiker.

Med andra ord hoppas jag att han inte hånas för sina problem, varken i media eller inom sitt parti, men vi får inte förlåta allt bara för att han är sjuk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?