personlighetsstörning
All posts tagged personlighetsstörning
Hjärtat slår snabbare, andningen blir ytligare och svårare, yrsel och illamående slår till och en känsla av ren skräck strömmer genom hela kroppen. Det är min gamla ‘vän’, ångest, som tar över.
Att skriva ‘ångestens återkomst’ är kanske lite missvisande då jag haft dessa problem i nästan 10 år nu, och ångesten har ständigt varit vid min sida. Men som det mesta i livet går det i perioder. Ibland är det lugnare, ibland svårare. Och just nu är det svårt. Ångesten har varit påtagligt starkare de senaste dagarna/veckorna, och har nått kulmen inatt. Min psykolog bad mig ge min ångest en färg, och det första jag tänkte på var röd. Sedan bad han mig nämna ett djur som reflekterade ångesten, och spontant så sa jag ‘en björn’. Så nu står denna stora, röda björn väldigt nära mig, och väntar på sin chans att anfalla.
Men varför har det blivit såhär igen, kan man undra, och jag har ingen enkel svar. Det finns snarare många orsaker som lett till denna ångesthöjning. En bidrande orsak kan mycket väl vara den nedtrappning av min medicinering som nu pågår, både sömntabletter och lugnandemedel, då man kan lätt får abstinensbesvär som, till exempel, ökad ångest. Att denna kan vara en orsak är för mig ganska skrämmande, eftersom det medför en idé om att det inte går att kontrollera ångesten som uppstår av just abstinens. Men ironiskt nog är det nog tanken om att ångesten kan stiga som bidrar mest till den ökade ångesten. Man är helt enkelt rädd för sin rädsla. Jag minns de riktigt svåra panikattacker från förra året, då jag upplevde det extremt svårt att andas och det kändes som tungan svällde upp i munnen och halsen, och utöver det förekom kväljningar nästan varje minut. Det var så fruktansvärt obehagligt och skrämmande, och att kämpa igenom en sådan attack kräver nästan mer energi än jag har. Så det kanske inte är så konstigt att när jag tänker på dessa panikattacker känner jag denna klump i halsen och sträver efter att få i mig mer luft. Man är sin egen värsta fiende som man säger.
I onsdags fick jag en attack i slutet av gruppterapin, som började med att jag blev yr och mådde illa. Och så dök det upp en konstig tanke i mitt huvud – vad är det som hindrar att jag får en fullbördad panikattack just nu? Och svaret blev ‘inget’, inte så lugnande. Att känna att ångesten börjar bli utom min kontroll förhöjer då ångestnivån. Gruppterapin är möjligen också en orsak till förhöjd ångest för mig – jag kan känna stark prestationsångest innan vi börjar med någon aktivitet, samtidigt som jag inte riktigt är nöjd med den, och känner att nivån är alldeles för låg när vi sitter och göra djur i lera – detta betyder, såklart, att jag måste göra någon av de sakerna jag fruktar mest. Nämligen att säga ifrån, och berätta för kursledarna hur jag känner. Tänk om de blir arga, eller ännu värre ledsna eller besviken på mig? Dessutom är jag så osäker på mig själv att jag undrar om kanske de vet bättre än jag vad som är bra för mig.
Med allt detta i åtanke framstår de kommande dagarna som väldigt skrämmande. Fruktan att man ska må sämre eller inte klarar av saker gör att de enklaste uppgifterna/aktiviteterna, som att ens lämna lägenheten, verkar ibland helt omöjliga att genomföra, åtminstone inte utan en jävla massa ångest. Och så är vi tillbaka i onda cirklar igen. Jag oroar mig över möten och även över att vi ska åka bort nästa vecka, vilket jag gärna vill göra, – tanken att få ångest när man är långt hemifrån är väldigt skrämmande för mig. Jag tycker så synd om min stackars sambo, som nu har en veckas påsklov, eftersom han måste stå ut med mina morbida utspel. Jag är oerhört orolig för att göra honom ledsen eller besviken då han betyder otroligt mycket för mig, och jag vet hur frustrerande det är när jag inte fungerar som jag ska.
Jag vill gärna vara kvitt detta ångesthelvete, som ni säkert förstå. Det är inte bara obehagligt, deprimerande och hämnande utan också något som påverkar min framtid, och mina möjligheter i livet. Jag har nyligen fått besked att de nu tror att ångesten och depressionen kan vara symptomer istället för själva åkomman. Efter en utredning med en psykolog och en psykiatriker tror de nu att mina psykiska sjukdomar är symptomer av bakomliggande personlighetsstörningar – mest en osjälvständighetsstörning, med stora drag av fobiskstörning och borderlinestörning. Vad detta innebär är jag inte helt säker på än, men en remiss ska skickas till en avdelning som behandlar just personlighetsstörningar, och då kommer jag möjligen går i MBT (mentaliseringsbaserad terapi) eller DBT (dialektisk beteendeterapi), men det kommer att ta tid innan jag börjar med något, som vanligt. Hur dessa terapiformer kommer att se ut, och i hur stor grad de kan hjälpa mig vet jag inte riktigt än, men jag hoppas verkligen att det kan hjälpa, även om magkänslan gör mig lite orolig att dessa terapiformer kommer inte ha så stor effekt.
Hur som helst, jag måste, måste, försöka ta mig igenom de tuffa dagarna som väntar, även om abstinensbesvär och ångest över detsamma reser sig upp som denna stora, röda björn.
Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, personlighetsstörningar, ångest, terapi, panik







