Stämmer detta? Inte vet jag.
Självcentrering, egoism, själviskhet, narcissism… Ja, det finns många ord för beteende jag ägnar mig åt, och alla är negativt laddade. Att få höra att jag är självisk är som att bli huggen med en vass kniv som når ändå in i själva mitt väsen. Ett ord som gör mycket mer skada än att bli kallad ‘tjock’, ‘dum’, ‘ful’ eller dylikt. Men ändå gör jag sådant.
Det beteendet som jag främst syftar på här är min besatthet av att ständigt behöva veta vad andra tycker och tänker om mig, hur jag uppfattas och om människor gillar mig. Ja, ibland spelar det inte ens roll om jag gillar personen i fråga själv, eller har någon relation till dem överhuvudtaget. Vad kassören på ICA tycker om mig kan i stunden kännas helt avgörande för mitt existensberättigande. Jag utgår ifrån att folk tycker att jag är jobbig, påfrestande, dum i huvudet och så vidare, och att de till slut kommer att ‘avslöja’ mig för det värdelösa kräket jag egentligen är. Jag söker bekräftelse för denna tes in i det minsta. Att någon inte svara på en tweet jag skriver till dem, så kan jag uppfattar det som att de tycker att jag är konstig och irriterande, även om jag på ett intellektuellt plan vet att jag håller på med vanföreställningar. Men ibland hoppas man på att bli motbevisad ändå, att det kan finnas någon ljusglimt som säger att jag kanske går att gilla, trots allt. Det handlar dock framförallt om att få veta mer än själva innehållet i uppfattningen, om ni förstår vad jag menar?
Men det är bara en del av något ännu större. Ett behov av att veta vem jag är. Det har framkommit i min terapi att jag har ett väldigt svagt ‘jag’, som uttrycker sig i bland annat rotlöshet och en närmast obefintlig identitetsuppfattning. Ett bra tecken på detta är kanske att även medan jag skriver detta, som syftar främst till att avlasta min egen hjärna, funderar jag på att andra möjligtvis kommer att tycka att vad jag skriver inte stämmer, och därmed har jag ‘fel’ om mig själv igen. Jag behöver helt enkelt att andra berättar för mig vem jag är, för att jag inte vet själv. Det bottnar nog i två saker – att inte veta riktigt vem jag är grundar sig nog i min pappas totala ointresse för mig när jag var barn, eller åtminstone att han inte vara kapabel till att visa sitt intresse. Och den mobbningen jag utsattes för under hela min skolgång, när jag ofta försökte hävda mig själv och ville stå i centrum, har gjort att jag utgår ifrån at jag uppfattas väldigt negativt. Det känns lite konstigt att fortfarande skylla på barndomen när man själv närmar sig 30, men det är saker som jag inte kunnat/velat ta itu med förut.
En annan sak som är kopplad till detta är mitt kanske något osunda intresse för personlighetstester och dylikt. Att jag hade just utfört ett par sådana var anledningen till att jag började skriva detta. Det skulle först handla om osäkerheten i hur man svarar på vissa frågor – när man inte kan skilja på vad man egentligen tycker och vill och vad ens ”sjukdom” eller personlighetsstörning bidrar till att man gör. Men så för tankarna iväg till detta, och det är kanske just den tankeprocessen man ska bejaka. Jag märkte dock så fort jag fick svaren på dessa tester att jag kunde inte se om de stämde eller inte. Jag kände att jag behövde veta vad andra tyckte. För, för mig, är det andra som har de rätta svaren över vem jag är.
Jag kan säga att det har tagit emot och skapat en del ångest att skriva detta, och där har man nog förklaringen till att texten inte är så fantastiskt välskriven eller särskilt sammanhängande. Men det är oftast det som är svårast att skriva som är viktigast att få ur sig.
